Magdalena Anderssons försök att både rädda sin heder och partikollegan Jamal El-Haj börjar framstå som en fars baserad på Dr Jekyll och Mr Hyde. El-Haj byter ständigt skepnad och tittarna skrattar gott åt en oförstående Andersson som inte förstår de två rollerna. Men hennes spelade dumhet börjar få ett allt högre pris och steg för steg höjs insatsen.
Magdalena Andersson och Ulf Kristersson rök ihop i riksdagen. Kanske är det en försmak av vad som kommer att ske när riksdagsledamöterna Jamal El-Haj och Fredrik Kärrholm möts i domstol. Men redan nu ser man konturerna av den fars som Andersson har dragit i gång.
Mönstret är väldigt typiskt för socialdemokrater. De kan inte medge att de har fel. Aldrig någonsin. Alla förstod vad det handlade om när El-Haj gick på Hamas-konferens. Till och med Fatah varnade för konferensen. Den palestinska ambassadören har senare bekräftat att konferensen är en täckmantel för Hamas, vilket alla redan visste.
Det är därför El-Haj och de andra inte fick gå, men han trotsade partiet. Eftersom Socialdemokraterna är rädda för att stöta sig med viktiga väljargrupper får El-Haj ett milt straff. Oftast stannar konflikter där. Hallengren tyckte det var färdigpratat och El-Haj får inte vara med som ersättare i sitt utskott i riksdagen.
Men vid sidan av de stora medierna grävdes mer om El-Haj fram, det delades på sociala medier och tillslut började de stora medierna också röra i frågan. Andersson försökte säga ifrån på skarpen och lovade att El-Haj vigt sitt liv åt att bekämpa Hamas helt utan bevis, helt utan rimlighet men med hennes heder som pant.
När sen farsen rullar på kan hon inte backa. Hon har investerat för mycket och det enda sättet att lösa frågan med hennes heder hyfsat intakt är att kasta honom ur partiet. Men då framstår hon som blåögd och lättlurad. Brösttoner måste väl ändå tolkas som att hon är kränkt av att ingen tar henne på allvar?
Så hon spelar teater i riksdagen. I brist på argument eller bevis på att El-Haj kämpar mot Hamas så kommer krokodiltårarna. Hon är rörd och tagen av hans kamp. Vad den består av är oklart. Hon låtsas också att hotet mot svenska judar är Sverigedemokraterna, vilket ytterligare alienerar henne från verkligheten. El-Haj vägrar låta sig intervjuas och vill inte fördöma Hamas.
Magdalena Andersson är också arg för att Kristersson har mage att antyda att det finns ”terrorromantik” i delar av Socialdemokraterna. Hennes minne är selektivt. När hennes eget ungdomsförbund fick delar av sina bidrag indragna på grund av antisemitism sjöngs en sång av proggbandet ”Kofia”. Texten borde de flesta med bakgrund i SSU kunna:
”Och vi har kastat stenar på,
soldater och poliser.
Och vi har skjutit raketer,
mot våra fiender.
Och hela världen känner till vår kamp.”
En text som ganska väl skildrar terrorgrupper som Hamas och Islamiska Jihad. Lite som om Tomas Ledin hade haft palestinasjal och gillat terrorgrupper i stället för skärgård och sommar. Unga som sitter i ring i en park och sjunger om att skjuta raketer på judiska städer kan väl inte vara terrorromantik?
Men nu sitter Andersson fast bakom sina försäkringar om El-Haj. Eller som hans öknamn länge har varit och som hon råkade säga i debatten: El-Hamas.
Det är en märklig person att sätta sin heder i pant för. Han talar under korsade Hamasflaggor och påstår att trots att han vigt sitt åt kampen mot Hamas, att han inte vet hur deras flagga ser ut. Han är nog världens ende palestinier som inte vet det.
El-Hamas menar att Israel är en ”apartheidstat” som bedriver etnisk rensning. Två påståenden som Magdalena Andersson varit med och klassat som exempel på antisemitism. Men det brukar glömmas när det är det egna partiet. Den etniska rensningen görs inga följdfrågor kring, men Gaza brukar kallas ett av världens mest tätbefolkade områden och det extrema barnafödandet lyfts också ofta fram. Inga direkt signifikanta tecken på ett pågående folkmord.
Det är som det finns två personer: Dr El-Haj och Mr Hamas. När Andersson träffar den vänlige Dr El-Haj berättar han om kampen mot Hamas. Men sen förändras allt och han blir Mr Hamas och går på konferens, kindpussar en av Hamas insamlare av pengar och talar under korslagda Hamasflaggor. Magdalena Andersson kan, som i en nyårsfars, inte begripa att hon är bedragen eller att det är henne som publiken skrattar åt. Hon slåss ju för sin väns heder.
På tal om hennes vän. Socialdemokraterna är ett mycket hierarkiskt parti. Det har varit klagomål på att det har förvärrats under Andersson. En liten sluten klick bestämmer, och resten har en rösträtt för att bekräfta att de instämmer med ledningen.
Göran Persson har skildrat de år han satt i riksdagen med Palme som partiledare. Den enda gången partiledaren talade till honom var i matsalen när han bad om en bricka och sedan gick först i kön. Att El-Haj skulle vara nära Andersson, så att hon djupt berörs av hans familjs öde, är inte trovärdigt. Mer trovärdigt är att hon förstår hur mycket stryk hennes trovärdighet kan ta av misstaget att pantsätta sin heder för El-Hamas skull. Den oron går att förstå. Det går också att förstå hennes oro för att om det går fel med El-Haj finns det en risk att hennes nästa jobb blir ambassadör någonstans i stället för statsminister.
El-Hamas kamp mot Hamas börjar få karaktär av tsunamin 2004. Socialdemokraterna var låsta av påståendet om att Göran Perssons första julfirande med Anitra Steen hade störts av att han informerades. För att inte medge att så var fallet kom allt märkligare utsagor. Uppenbart drogs det till med nya saker för att lösa en temporär jobbighet och mer och mer trasslade partiet in sig. Oförmågan att hantera Dr El-Haj och Mr Hamas börjar bli en liknande historia. Men en socialdemokratisk partiledare har aldrig fel.
Samtidigt finns ett annat problem än Anderssons heder. För stora grupper av muslimska väljare är kampen mot Israel en viktig fråga. Det vet både Vänsterpartiet och Nyans.
Socialdemokraternas fördel är klientelismen, att de via ABF, kommunala nämnder och liknande har makt att hjälpa grupper som stödjer dem. De kan hjälpa till med bidrag, bygglov, lokaler och annat. Uppstår det en spricka i första hand mellan socialdemokrater och palestinier, i andra hand muslimer generellt, så kan Socialdemokraterna förlora inflytande och då faller hela klientelismen. Att sälja sin röst till största oppositionspartiet är lika meningslöst som till det minsta. Man får ändå inget.
Så Andersson sitter i en rävsax. Mot media måste hon se till att hennes trovärdighet behålls. Då får det inte komma fler avslöjanden om att Dr El-Haj har förvandlats till Mr Hamas.
Mot stora väljargrupper måste hon behålla en kritik mot Israel och samtidigt vara tolerant mot uppfattningar i partiet och bland väljargrupper som inte accepteras av vare sig medelklass eller arbetarklass. Nolltolerans mot antisemitism är långt borta.
Samtidigt är det talande att kommentarsfältet inte låstes efter hennes fördömande av Hamas pogrom den 7 oktober utan tilläts att bli en hatstorm. På samma sätt är det talande att rösten stockar sig när det kommer till El-Haj men inte de mördade judarna.
