Tidigare i år gick debattören Chang Frick ut med att han kanske kunde rösta på Socialdemokraterna. Han menar att brottsligheten har nått en punkt där man får hålla för näsan och rösta rött. Tiden då man höll för näsan och röstade på SD är över. Nu krävs tuffare tag.

Frick är långt ifrån ensam om att tro att ett paradigmskifte är lättare med S än med Tidöpartierna. Många ser Tidö som alltför långsamma och ängsliga och sätter sitt hopp till en Socialdemokrati som uttrycker sig allt tuffare. Frick fångar deras uppfattning när han säger:

”Den nuvarande regeringen är för ängslig. Det är försiktigt, man vill göra allting korrekt ’by the book’, och saker får ta sin tid.”

Frick menar, inte utan en poäng, att högern identifierar problemen – och vänstern löser dem. Min poäng är inte att gå i polemik med Frick utan uppfattningen att Socialdemokraterna är mer sannolika att få till en viktig förändring. Frick är duktig på att utrycka sig och därför ett bra exempel.

Han lyfter fram pandemin som ett exempel, där Löfven gick väldigt långt i att införa restriktioner. Å andra sidan var Sverige ett av de länder som var mest återhållsamma med restriktioner.

Vill man hitta den där handfasta Socialdemokratin får man gå tillbaka ganska långt – förmodligen hela vägen till Göran Persson. Handlingskraften tycks handla mer om person än parti. För är det någon som verkligen uppfattar Magdalena Andersson som handlingskraftig?

Hoppet om en handlingskraftig Socialdemokrati finns kanske starkast hos vänstern, men även hos dem som delar Fricks uppfattning. Mot dem står ”Magda-moderaterna” – de som röstar S i protest mot att M blivit alltför handlingskraftiga.

Ett av de stora hoppen för dem som tror på Socialdemokraterna som den kraft som kan genomföra ett paradigmskifte är Teresa Carvalho. Hon har blivit Socialdemokraternas torped i rättsfrågor.

En av hennes hjärtefrågor är en ”maffialag” som ska trycka tillbaka brottsligheten rejält. Problemet är att när frågan var uppe i riksdagen röstade V, MP och C emot – alltså precis de partier som Socialdemokraterna vill bilda regering med och ha som regeringsunderlag. Carvalho skräms dock inte, utan menar:

– Vi kommer inte leda en regering som är ”soft on crime”.

Frågan är vilken regering hon syftar på? En regering där Moderaterna eller Sverigedemokraterna ingår? I så fall kan man lika gärna tala om att den kommer att innehålla både bergatroll och enhörningar. För något realistiskt vänsteralternativ till en regering som vilar på S, C, V och MP existerar inte idag.

En annan uppenbar invändning är att Magdalena Andersson inte är någon Göran Persson. Hon är en svag ledare som har svårt att hantera till och med enkla frågor som Jamal El-Haj och hans relation till Hamas. Hon klarar inte av att hantera den växande antisemitismen i Vänsterpartiet eller få ordning på Miljöpartiet och energifrågorna.

Carvalho må låta väldigt tuff, men Andersson kommer aldrig att kunna leverera. I tidigare förhandlingar har det varit Andersson som förlorat – och hennes stödpartier som vunnit. Hon fick makten, men till ett orimligt högt pris.

En ytterligare invändning, bortom Anderssons tveksamma ledarskap, är att Socialdemokraterna, när de var tuffa, dels var större och dels satt ensamma i regeringen. Inte minst V är tydliga med att det krävs ministerposter för att de ska ge sitt stöd.

Med andra partier i regeringen går det inte att spela ut blocken mot varandra. Andersson kan inte hota V och MP med att de får gå till M eller SD om de inte ger stöd. Regeringen sitter gemensamt och fattar kollektiva beslut. Hur ska S kunna hålla ihop en regering om hon kör över halva regeringen och i stället samarbetar med Tidöpartierna?

Kanske är det bättre att se vad Socialdemokraterna faktiskt gör, snarare än vad de säger. De vägrar till exempel att ge några långsiktiga besked om kärnkraft. Orsaken är enkel: MP accepterar inte att S stödjer ny kärnkraft. Så då väljer de MP framför landets bästa.

Ytterligare ett exempel är hur Socialdemokraterna bytte sida över en natt i frågan om högkostnadsskydd för mediciner. Från att ha varit en rent teknisk fråga om balansering blev det ett försök att skapa konflikt – och att ta samma position som stödpartierna. Samma sak gäller avskaffade karensdagar och liknande.

Socialdemokraternas mål är varken att göra det bästa för Sverige eller att genomföra ett paradigmskifte. Deras mål är att återta regeringsmakten – och sedan göra det som krävs för att behålla den.

Carvalhos uttalande om att S inte kommer att leda en regering som är ”soft on crime” bör därför tolkas på ett annat sätt: Socialdemokraterna kommer att sitta i regeringen, den kommer att vara mjuk – men det kommer inte vara Socialdemokraterna som leder den. Andersson får bli statsminister, men det är småpartierna som håller i taktpinnen.

Tror man på Socialdemokraterna som kraften bakom ett paradigmskifte måste man börja med att byta partiledare. Andersson är svag – både inom sitt parti och gentemot samarbetspartierna. Hon kommer alltid att prioritera makt framför kloka beslut.

Läs även: Idioter som förstör vår tillit