Magdalena Andersson har en anmärkningsvärd skamlöshet. Helt blind för vad hon gjort, för hennes ansvar i den situationen många befinner sig i tror hon sig vara lösningen på problemen.

Förra veckan rapporterade flera medier om hur konsumtionen av skolmat kraftigt har ökat. Barnen får inte mat hemma utan är hungriga och vräker i sig i skolan. Andersson vill att regeringen ska bjuda in till samtal om en lösning. Självklart måste Socialdemokraterna vara med och lösa situationen. Tanken på hennes ansvar tycks inte slå henne. När hon och Löfven tog över var det ett land i hyfsat gott skick, de styrde i en högkonjuktur och redan innan lågkonjunkturen kommer har vi barn som inte har mat. Tvärt om all anständighet sträcker hon ut armarna och erbjuder sin hjälp. Känner hon inget ansvar?

Hon är besviken på regeringen i andra frågor också. El-stödet är en av de frågorna. Det kommer för sent tycker hon. Att borgerliga väljare känner så går enkelt att förstå. De litade på ett stöd, och på löftet om att det skulle vara löst innan vintern började på riktigt.

Men Anderssons besvikelse är mer obehaglig. Hon använde åtta år till att slå sönder ett av de bästa elsystemen i världen. När man med en rösts övervikt i riksdagen lyckades stänga ner kärnkraft jublade Socialdemokraterna. De stod och applåderade i bänkarna.

Miljöpartiet, som Andersson delade regeringsmakten med, gick ännu längre. De hånade kritikerna, skojade om hur det varken blev kaos eller höga priser på el. Sen gick det något år och priset blev som förutspått. Nu med två reaktorer under service och en köldknäpp kan det bli den första nedstängningen av strömmen för hushåll. Sådant händer inte i I-länder, det är något vi förknippar med länder som bombats eller är utvecklingsländer.

Men Andersson är besviken. Det har tagit flera veckor för regeringen att kompensera det hon ställde till med. Som ett barn som är ilsket på föräldrarna när en favoritleksak har gått sönder skriker hon. Men var finns rimligheten? Hon är orsaken. Det är hennes fel. Inte regeringens, inte folkets eller någon annans, utan hennes.

De problem som regeringen nu brottas med, allt det som drabbar folket, är beslut som Andersson har varit med om att fatta. Inte bara elpriserna, de skenande kostnaderna, arbetslösheten, brottsligheten utan mycket annat också. Det var hennes jobb att fixa det. Hon misslyckades kapitalt och framförallt folket fick ta smällen. De som måste ta lån för elräkningen, de som måste köpa mat som nästan gått ut eller skära ner, de som förlorat jobbet, de som har blivit brottsoffer och många andra. Det var Andersson som var ansvarig. Det var hon som svek.

Nu är Andersson upprörd över att hon inte får vara med att försöka lappa och laga. Det går inte fort nog för henne. Det är skamlöst och oanständigt. Hon borde inte vara den som kritiserar utan tar ansvar för vad hon gjort. Ett par månader efter valet finns det få problem som inte Andersson eller någon av hennes ministrar orsakat. Å andra sidan finns det nog inga problem som de tar ansvar för.

Den skamlösheten är häpnadsväckande. Men kanske är det Anderssons styrka. Där varje anständig människa skulle skämmas och möta sin omgivning med skam, ursäkt och ödmjukhet är hennes reaktion den motsatta. Hon är bergfast övertygad om att hon är den ende som kan fixa situationen. Att det är hon som kan få ner elpriset, att det är hon som fixar så barnen inte bara har skolmat utan mat hemma också. Hon fixar biffen.

Samtidigt finns det en bild som är svår att tänka bort. En glöggfryntlig Andersson som sitter omgiven av världens smartaste tjejgäng och flabbar. Skrattar och pratar om hur hon snart kan lura folk att stödja henne igen.

– Snart är ni ministrar igen. Vi måste bara skälla lite till på regeringen så tror folket att vi kan lösa allt. Att det inte blir som sist.

Den som inte känner skam kan inte heller påföras skuld.