En kvinna stiger in i en butik för att köpa en klänning till sitt bröllop. Säljaren går fram till henne och frågar vad hon önskar.

– Det är till mitt fjärde bröllop, svarar kvinnan. Jag skulle vilja ha en lång vit klänning med en lång slöja.

Försiktigt, trevande och rädd att förolämpa kvinnan lyfter säljaren fram att den typen av klänningar oftast används till bröllop som är det första, med en symbolik av oskuld.

– Trots alla mina bröllop är jag lika oskuldsfull som på mitt första, svarar kvinnan. Du förstår, säger kvinnan, min första man var en fantastisk äldre man. Distingerad, artig och god som guld. Men tyvärr blev hela uppståndelsen kring bröllopet för mycket för honom. Det slutade med en tragedi när han fick en hjärtinfarkt när vi skulle checka in på hotell för bröllopsnatten. Han avled senare samma natt.

– Åhh, herre Gud svarar säljaren. Vilken tragedi!

– Mitt andra bröllop, säger kvinnan, var mer dramatiskt än tragiskt. Jag kom i ett hemskt gräl med min andre make. Det var i bilen på väg till bröllopsfesten och urartade så illa att vi beslöt att skilja oss. Vi har faktiskt aldrig ens talat med varandra efter den bilresan.

Förvånad och nyfiken, och trygg i att kvinnan ville dela sin livshistoria frågar säljaren om den tredje maken. Vad hände där?

Ja ser du, svarar kvinnan. Det är en speciell historia. Min tredje make var socialdemokrat. Varje dag under fyra års tid satt han där på sängkanten och pratade om hur fantastiskt det skulle bli. Efter år av frustration och fullkomligt sönderpratad ansökte jag om skilsmässa.

Historien är ett gammalt skämt som finns i många varianter, kanske mest känt från Ronald Reagan. Men skämtet fångar väl problemet med Socialdemokraterna under Magdalena Andersson. Det är en väldig massa prat om hur bra det ska bli. Men det händer aldrig något.

Problemets orsak är att Andersson söker makt utan mening. Makten är målet, inte medlet. Hon vill ha makten, men vet inte vad hon vill göra med den. Eftersom hon bara söker makten kan hon byta nästan vilken åsikt som helst för den. Nedlagd kärnkraft, migrationsuppgörelser, pengar till PKK eller lite vad som krävs.

Andersson vill inte få ordning på Sverige, utan hon vill bli statsminister. Hennes kall är inte landets bästa utan att bli statsminister. Det viktiga är inte folket och folkets väl utan hennes och partiets väl.

Att vinna ett val skulle också fylla en terapeutisk funktion. Andersson förefaller att ha en värkande självkänsla. Hon blev förvisso Sveriges första kvinnliga statsminister, men hon har aldrig vunnit ett val. Stefan Löfven fick ett mandat som han gav till Andersson, men folket tröttnade och valde i stället Tidö.

Andersson fick allt serverat på ett fat, både makten och härligheten, men hon förlorade allt i samma ögonblick folket fick säga sitt. Hon kunde lura Löfven men folket såg igenom henne.

Kontrasten mellan Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna å ena sidan och Andersson å den andra, är slående. De fyra partierna har en gemensam tro på att Sverige har hamnat fel och att det går att laga. Deras makt har en mening och det finns något de kan enas kring.

Historian om bruden är ett roligt skämt, men inte utan ett allvar och med ett viktigt budskap. Efter åratal av prat om att det inte finns några fel förlorade Andersson makten, eftersom folket såg de fel som Andersson försökte måla över. Nu är pratet i gång mer än någonsin.

Får hon bara makten lite till så ska det bli bra. Varje kväll sitter hon där på sängkanten och pratar om hur det ska bli fantastiskt om hon bara får en chans till. Det behövs ingen skilsmässa, äktenskapet mellan Socialdemokraterna och folket är fantastiskt. Lyckligt. Lyssna bara på hur bra det är när hon pratar.

Men det är prat. Bruden behöver få en riktig make, Sverige behöver en politisk ledning som faktiskt ser problem och försöker lösa dem.

Läs även: Tidöpartierna tar över sakfrågor