Magdalena Andersson höll tal på nationaldagen. Faktiskt inte utan förvåning. Magdalena Andersson kom ut som patriot. Ett konstigt ordval, inte bara från henne utan allmänt. Det leder ofta tankarna till kortklippta män eller amerikaner som ser på tv i hemvärnsuniform. Det är tydligt att hon vill försöka hitta ett ord som kontrasterar mot Sverigedemokraterna men fånga ett värde som många uppskattar.

Wikipedia tar i sin definition upp att patrioter är de som älskar sitt land. Anderssons kärlek till Sverige tycks vara en toxisk relation. Kanske hatkärlek. Wiki skriver:

”En patriot, fosterlandsvän, är en person, som älskar sitt land och ivrigt främjar dess intressen med underordnande av sina egna.”

Att Socialdemokraterna skulle underordna partiets intressen under landet låter som metaironi. Senast i dagarna har det diskuterats hur hanteringen av socialdemokratisk riksdagsledamots deltagande i en Hamas-anstruken konferens. Men viktiga väljargrupper för Socialdemokraterna fick företräde framför svensk säkerhetspolitik.

Mönstret finns där hela tiden. Morgan Johansson fick vara justitieminister trots att brotten skenade. Miljöpartiet fick ett par kärnreaktorer stängda i utbyte mot stöd. Bidrag haglade över organisationer, bildningsförbund och annat. Inga allmänna intressen före partiets där. Om man nu inte rör ihop partiet med landet och folket med partimedlemmarna. Det brukar socialdemokrater göra. Om Reinfeldt såg försvaret som ett särintresse så ser Andersson Sverige som ett särintresse.

Men det fanns mer i Anderssons tal som förvånade. Hon bryter mönstret att hävda att Sverige inte har en kultur. För det tycker hon att vi har, och den märks när hon kommer hem från resor inte minst. Hon känner sig hemma. Här är några exempel på det unikt svenska, kärnan i svensk kultur:

”Skogspromenaden med stövlar och svampkorg.

Myset i soffan framför TV:n när det mörkret tidigt lagt sig utanför fönstren.

Lyckan i den första snön – trots att vi vet att den ofta snabbt töar.

I skidåkningen, när snötäcket väl stannar kvar.

Som sedan så sakteligen vänder mörkret tillbaka mot ljus och vår.

Årstidernas kontraster;

Konsten att njuta av vad de alla har att erbjuda;

Ja, det är sannerligen svenskt!”

Om hon är livrädd att stöta sig med någon eller verkligen tror på det där är svårt att säga. Men kunde hon åtminstone inte vågat säga köttbullar eller snus? Träskor? Är hennes nyfunna patriotism sprungen ur det unikt svenska myset i tv-soffan? Vilka länder har tv-soffor av tagel? Men tydligen är det så. Andra folk blickar avundsjukt på Sverige, för här kan vi mysa i tv-soffan. Men det är goda nyheter, integrationsproblemen kan ju i så fall lösas med Netflix, en ny soffa och några påsar chips.

Andersson är inte bara känd för sitt svamlande utan också för en ganska speciell skamlöshet i sin relation till sanningen. I en lika lång som meningslös uppräkning om vad i samhället som får hennes patriotism att blomma så nämner hon:

”En respekt som säkerställer att alla som jobbar får en schysst lön.

Rimliga arbetsvillkor.”

Samtidigt som hon står där i Falun, i folkdräkt, och pratar om de grundläggande värdena om schysst lön och rimliga arbetsvillkor processar hennes före detta städerska om att få ut sin lön. Andersson pratar inte om städerskans villkor, utan något slags idealiserad värld.

Läs även: Anderssons städerska kräver 100 000 i utebliven lön

För så är Anderssons värld. Det är en Bullerbyvärld. Hon tar upp att vi kan ge nyckeln till grannen för få hjälp att vattna blommor. Säljer kakor till barnens föreningar. Och vi som inte är med i de kriminella gängen är ju så många fler. ”En förkrossande majoritet av oss som bor i Sverige vill ju bara leva i trygghet.” I Bullerbyn kanske man kan räcka upp handen och är det fler som inte vill skjuta och spränga så slutar de dumma. De kanske till och med kan få en trumma att leka med. Men det där förklarar så mycket av vad som gick fel med förra regeringen.

Alla vill väl undvika skjutningar och extremism? Det är ju en förkrossande majoritet. Tio miljoner mot trettio tusen. Det är klart att det barkar fel om man tror att brott fungerar så. Det är klart att man inte förstår hur ungdomsgäng kan terrorisera bibliotek, simhallar eller hela stadsdelar om man lugnar sig med att de flesta inte vill ha det så.

I ett tal som verkar skrivet för barn som är på sin första kurs på Bommersvik finns pärlor. Där hennes tankevärld blottas.

”Det går att ändra! Tillsammans kan vi hitta lösningar. För i det här ska vi ska alla komma ihåg en sak. I grund och botten är vi människor inte så komplicerade. Oavsett om vi bor här i Falun, i Stockholm eller någon annanstans i Sverige.”

Det här är en person som faktiskt har varit statsminister. Som vill bli det igen. Som tror att tvmys är unikt svenskt och att det är viktigt att nästan tio miljoner fler står utanför gängen än de 30 000 som är med. Som tycker att det är enkelt att hitta lösningar.

Men som under sin tid som finansminister och sen statsminister förvärrade alla problem. Jagade upp energipriser och inflation till hysteriska nivåer. Som trodde att brott löser man med armband. Som lämnade i från sig ett land, som är det enda landet i EU med en krympande ekonomi.

Det är Anderssons patriotism. Hennes kärlek att underordna sina behov under folkets. Att låta partiet står tillbaka för landet.

Med Andersson som vän behöver landet ingen fiende. Oavsett om det är brott, ekonomi eller energi så har hon visat att hon är lika effektiv som en farsot.