Margot Wallström har för femti-elfte gången anklagats för antisemitism. Hon är fortfarande lika övertygad om att hon vill alla väl och att alla andra är dumma. Att det finns ett mönster kring judar och stereotyper vill hon absolut inte se.
Regeringen har kallat upp den israeliske ambassadören för att framföra kritik mot hur kriget i Gaza förs. Enligt uppgift överväger regeringen att trycka på EU för att införa sanktioner, listningar och diplomatiskt tryck.
Man kan ha många åsikter om huruvida kriget är bra, dåligt eller proportionerligt. Däremot är det ett uppenbart misslyckande om det är som den tidigare utrikesministern Margot Wallström påstår – att den israeliska regeringen kontrollerar den svenska. Varför skulle den israeliska regeringen använda sin svenska marionett för att hetsa EU mot sig själv?
Det är också roande att se hur påståendet om marionettskap återkommer. Den sittande regeringen är marionett åt både SD och åt Israel. Är det något Socialdemokraterna tycker är extra fult?
Wallström riktar sin kritik mot regeringen och menar att det är Israel som styr. Det är en mycket tydlig och klassisk antisemitisk figur – juden som styr i det fördolda. Men det är också en attack på den svenska regeringen.
När en annan före detta utrikesminister, Jan Eliasson, kliver in på scenen försöker han förskjuta fokus. Han menar att det måste bli ett slut på anklagelser om antisemitism för legitim kritik av den israeliska regeringens politik. Men Wallströms kritik riktades aldrig mot den israeliska regeringen, utan mot den svenska. Hon påstod – felaktigt – att den styrdes från Israel.
Wallström är upprörd. Hon, som identifierar sig som god, anklagas nu för att vara rasist. Hon är förvirrad – hur kan någon kritisera henne? Utanför kretsen som stjärnögt beundrar Wallström är anklagelserna om antisemitism ungefär lika chockerande som ett regn i november.
Wallström har varit persona non grata i Israel, hon har legat på Simon Wiesenthal-centrets topplista över årets antisemiter och har återkommande landat fel. Hennes självbild och oförmåga att förstå när hon har fel har bitvis närmast komiska drag. Förmodligen har hon än i dag inte förstått varför den palestinske presidenten Abbas gav henne en orden.
I Socialdemokraterna är Wallström en respekterad person. Två tidigare ministrar, Mikael Damberg och Annika Strandhäll, retweetade hennes inlägg på X. Det är självklart att partiledningen inte kommer att markera.
Dels vill man inte kritisera en av sina ikoner, dels anser förmodligen många att hon inte har gjort något fel. De delar hennes syn på Israel och judar, och ser inget som helst rasistiskt i det som skedde.
Läs även: Locket på från S om Wallströms inlägg
Det finns ett skämt i Bryssel att det enda avtryck Wallström gjorde var att plantera ett träd på baksidan av parlamentet. Det är kanske att ta i eftersom hon lyckades med att göra många människor upprörda.
Till exempel så under hennes tid som utrikesminister stödde Sverige en resolution i UNESCO om Jerusalem och minnesvård. Resolutionen är en historieförfalskning där de judiska namnen tagits bort och ersatts med arabiska. Den var en viktig del i att USA 2011 slutade betala till organisationen. Men Wallström, som inte förstår varför hon anklagas för antisemitism, lät Sverige stödja resolutionen.
Ett annat avtryck hon gjort är att hon, som få politiker, har lyckats tjäna pengar på sin karriär. Under sin tid som kommissionär drog hon uppskattningsvis in uppåt 30 miljoner kronor. Det är imponerande för en person som bedömdes som så inkompetent att hon inte fick ansvar över någon lagstiftning, utan enbart var en kommunikatör. Men hon är också det politiska pladdrandets okrönta drottning.
Wallströms starkaste och svagaste kort är att hon bokstavligt talat är som vem som helst på gatan. Det gör att många lätt känner igen sig i henne och delar hennes analyser. De kräver sällan vare sig kunskap eller logik. Samtidigt är det också förklaringen till varför hon inte förstår rasism – eller varför det är farligt att ge henne makt.
När Irland röstade nej till Lissabonfördraget intervjuades Wallström i ett samtal som på många sätt förklarar hennes relation till antisemitism. Intervjuaren frågade gång på gång hur väljarna skulle kunna säga nej till fördraget. Wallström svarade lika många gånger att man lyssnar och korrigerar detaljer. Men den grundläggande frågan om att faktiskt kunna säga nej förstod hon inte. Poletten trillade aldrig ner.
På samma sätt är det med Wallströms antisemitism. När hon ser sig i spegeln ser hon inte ett skinhead, och hon bär aldrig SS-mössa – alltså kan hon inte vara antisemit. Ovanpå den bristande insikten har hon en självbild där hon räddat världen fler gånger än James Bond.
Läs även: Skäms på dig, sosse!
