När sjukvårdsminister Elisabet Lann föll under regeringens presentation var det Ebba Busch som agerade – inte statsminister Ulf Kristersson. Händelsen har snabbt blivit symbolisk för ett större problem: bilden av en statsminister som står vid sidan.
Statsminister Ulf Kristerssons presentation av sin nya regering i samband med riksdagens öppnande blev snabbt en snackis. Den nya ministern Elisabet Lann kollapsade av ett blodsockerfall och föll över podiet och ned på golvet.
Ögonblicket är på många sätt talande. I en blixtbelysning fångas ett problem Moderaterna länge haft med sin ledning. När Lann faller agerar inte Kristersson – han blir förfärad. Ebba Busch är snabbt framme och hjälper, medan Kristersson står i bakgrunden, viftar med händerna och rättar till slipsknuten.
Busch beskriver sin reaktion i Aftonbladet:
– Jag såg att hon var på väg ned i backen, och jag tog mig fram. Det är något jag pratat mycket om med barnen – vad gör man i krissituationer?
Hon kontrollerade andningsvägar och om livräddande insatser behövdes. Kristersson å sin sida väntade på att någon annan skulle ta hand om situationen.
Samma dag kom nyheten om hur förtroendet för Kristersson rasat. Sedan mars har siffran fallit med 9 procentenheter. Nästan var fjärde väljare som hade förtroende för honom då har tappat det nu.
Det är allvarliga siffror. Men händelsen med Lann sätter tydligt fingret på ett större problem: när det blir kris är Kristersson ofta passiv.
I den lilla filmsnutten från presskonferensen blir problemet konkret. När situationen blir stressad går Kristersson in i ett slags handlingsförlamning – han viftar med händerna, fixar slipsen – medan andra rusar fram.
Man kan tolka det på olika sätt: att han blev paralyserad, inte ville tränga sig på, eller litade på att andra kunde mer. Det viktiga är dock inte vad som faktiskt hände, utan hur det uppfattas.
Klippet har delats tusentals gånger i sociala medier. Den vanligaste tolkningen är att Kristersson inte kan hantera stress. Den bilden riskerar att fastna, inte nödvändigtvis för att den är sann, utan för att den bekräftar en djupare berättelse.
På samma sätt fastnade bilder av Göran Persson – när han provsmakade lösgodis eller skällde ut en livvakt.
För Kristersson är förstärkningen av bilden av honom som en trevlig men passiv politiker farlig. Att han handgripligen framstår som förvirrad – och rättar till slipsen – skapar en smått löjeväckande bild som Tidöpartierna inte har råd med.
När regeringen tillträdde var förväntningarna höga, men de har inte infriats. Under sommaren har Kristersson varit påfallande frånvarande. Något tydligt ledarskap har inte synts till, i stället har märkliga utspel – särskilt kring Israel – dominerat.
Det är ett år kvar till valet. Magdalena Andersson är tydligt sugen på att återvända som statsminister. I det läget måste Kristersson samla sig, leverera resultat och visa ledarskap.
Det finns ett talesätt i politiken: den som har roligast vinner valet. ”Roligast” betyder inte att skratta, le och dra i slipsen – utan att förmedla medvind, handlingskraft och riktning.
Ofrivilligt illustrerade Kristersson varför Moderaterna och regeringen saknar just det. När det blir kris fumlar statsministern. Politiken går trögt, kommunikationen är i motvind. Ekonomi och brottslighet ger inga genombrott. Kärnkraften kommer – men försenad.
Allt mer liknar Tidösamarbetet ett alternativ som är ”bättre än de rödgröna” men inte i sig övertygande. Man kan vinna ett val, kanske två, på att vara minst dålig. Men i längden krävs politiska skäl att rösta för Tidö – konkreta resultat i tillväxt, integration och brottsbekämpning.
Det är den bristen som gör Kristerssons viftande så farligt för hans förtroende. När han uppfattas som passiv förstärks intrycket av att det är Busch – inte han – som agerar.
