Hjort: När klimatpolitiken blir religion skadas ekonomin

Klimatmålen, både i Europa och Sverige, bygger på en utopi i flera lager. Ett är att det är ekonomiskt lönsamt, ett är att det finns ett slags ledartröja, och ett är att det spelar någon större roll vad Sverige eller EU gör. Det finns fler, men dessa är ofta de viktigaste.

Den gröna ekonomin är en farlig konstruktion, eftersom den i huvudsak är politisk. Rasar den så är det många politiker som får skämmas. I Sverige har vi exempel som Magdalena Andersson, som lovordade och tackade Miljöpartiet för satsningar som i dag i praktiken är i konkurs. Centerpartisten Muharrem Demirok trodde att vi inom kort skulle bada i guld och att omvärlden skulle vara avundsjuk. Rädslan att framstå som dum försvårar att man backar eller tar till sig fakta.

Inte förvånande framstår de i dag som antingen lite dumma eller okunniga, beroende på hur mycket förtroende man hade från början. Uppenbart vansinniga projekt såldes genom ideologi och många intalade sig att det skulle gå jättebra.

Sverige har redan sett hur detta kan gå. Politisk retorik har blandats med företagsdrömmar och subventionssystem. Projekt som lanserats som framtidens industri har i dag svårt att bära sig. Ändå var tonläget tidigare triumfatoriskt: omställningen skulle göra Sverige rikare, grönare och mer konkurrenskraftigt än omvärlden. Det var aldrig en rimlig analys. Det var en trosbekännelse.

Den politiska inblandningen kortslöt, som så ofta, processen. När vi ser på AI finns en global debatt om det är en bubbla, hur stor produktivitetsutvecklingen kommer att bli och många andra frågor. Med den gröna, och därmed politiska, ekonomin är det tvärtom. Det finns ingen debatt, bara ”förnekare” som ska brännmärkas.

Den som invänder riskerar att stämplas som förnekare, bakåtsträvare eller klimatmotståndare. Därför försvinner den nödvändiga prövningen av antaganden. Debatten blir inte en granskning av fakta, utan en kamp för rätt värdegrund. Värdegrunden blir viktigare än både tillväxt och sanning.

En av dem som många gånger avslöjat bristerna tidigt är Christian Sandström, som sannolikt stoppades från att bli professor eftersom han hade mage att vara ärlig. Kritiken, som visade sig vara riktig, kostade honom karriären. Det kostade också oss andra mängder av pengar som kastats bort i stöd till vindkraft. stegra, Northolt och mängder av andra dumheter.

Det är inte bara forskare som skrämts från att föra fram sina åsikter om klimatpolitik, grön ekonomi och liknande frågor. Företag är också skrämda till tystnad.

Ett exempel på det är väderberoende energi. Ska man ha vindkraft och solkraft kommer mängden energi som produceras att variera väldigt kraftigt, och de dagar när dessa kraftslag producerar för lite måste man ha ett alternativ. I praktiken krävs två elsystem som löper parallellt, där det är närmast omöjligt att få lönsamhet för helheten.

När solen skiner och det blåser produceras för mycket el, så priset blir för lågt och då tjänar ingen pengar. De dagar när det är stiltje och mulet måste det parallella systemet producera till ett pris som kompenserar för dagarna med negativt pris. Batterier utmålas som en lösning, men de samlade batterierna i hela EU motsvarar inte ens ett dygns produktion i den största reaktorn i Oskarshamn.

Alla förstår det här, men det saknas en seriös debatt. Det är så politiska bubblor byggs: genom tystnad, konformism och belöningar till dem som säger rätt saker. För de som är emot är det utfrysning och brännmärkning.

Energiexperten Fredrik Tånnander uttalar sig om det här i Tidningen Näringslivet. Han menar att företagen är skrämda till tystnad:

– Dessa företag förstår mycket väl att EU:s och framför allt Sveriges klimatambitioner helt enkelt inte går ihop med verkligheten, men man vågar inte uttrycka det offentligt. Dels för att man är orolig för att stämplas som klimatmotståndare och dels för att man är rädd för hur det ska slå mot potentiell kapitalanskaffning, som är väldigt bunden till en viss företagsprofil.

Företagen måste dansa med i en absurd dans för att inte stängas ute. Det rör mängder av frågor, från räntor på lån till att många fonder vägrar köpa aktier i företag som inte uppfattas som gröna. Det gäller inte bara rent gröna fonder, utan också till exempel indexnära fonder som sorterar bort företag med fel prägel. Med tanke på att fonder står för över en tredjedel av det totala börsvärdet är det viktigt att ha deras gunst

Reglerna som byggs upp blir absurda. Historiskt kan vi skratta åt hur folk var dumma och gjorde saker som uppenbart skulle gå fel, men här vill vi inte se det. Ett exempel är hur EU:s ESG-regler ställer krav på att hela kedjan ska vara grön för att man ska få höga poäng.

Det gör att företag måste ägna sig åt dumheter som att köpa vindkraftscertifikat, bevis på att elen har producerats så, vilket eldar på en bransch som är kroniskt olönsam.

Men företagen låtsas som att allt är okej och undviker politisk konflikt. De vet att det inte kommer att fungera, men man kan inte ta striden. Om Sverige ska fatta investeringsbeslut som håller i decennier krävs något annat än slagord och moralism: teknisk realism, ekonomisk hederlighet och ett öppet samtal.

Kanske kommer åsiktskorridoren i de här frågorna att vidgas något. Det är viktiga frågor som behöver fungerande lösningar som står sig över tid. Investeringsbeslut sträcker sig långt framåt och då krävs vettiga lösningar.

Det bästa vore om Svenskt Näringsliv tog frågan och gjorde den till sin. Då skulle medlemsföretagen kunna få stöd utan att riskera att pekas ut och brännmärkas. Tyvärr är Svenskt Näringsliv närmare Centerpartiet än företagens behov.

Men med en bredare korridor kan debatten kanske bli bättre.

Läs även: EU:s krig mot Grok är ett krig mot kunskap

Följ mig gärna på X/Twitter