Många försöker klistra svansar på politiker i oppositionen, men de egna aktivisterna ses som engagerade, som idealister eller desperata. När E4:an häromdagen spärrades av och en ambulans inte kom fram blev det extra tydligt. Inga krav ställdes på att Miljöpartiet skulle ta avstånd.
Mordet på Marie Wieselgren skuggas allt mer av mordplanerna mot Annie Lööf. Det som eldar på debatten är som ofta svansdebatten. Finns svansarna, vem har ansvar och hur utkrävs ansvar? Tumregeln är att till höger är man ansvarig för svansar och de finns. Till vänster är det inte svansar utan idealister och där finns inget ansvar, men en förståelse för engagemanget.
Miljöpartiet har nog värre än något annat parti eldat på om kris och desperation. Hårdast ut är Per Holmgren som för ett par år sedan tyckte att demokratin borde avskaffas för klimatets skull. I stället, menade han, behövs ett starkt ledarskap. Resten av partiet har under valupptakten panikpendlat mellan klimatnödläge och att extrainkalla riksdagen.
Klimatet är en ödesfråga och de svenska besluten är avgörande för både planeten och kommande generationer, om man ska tro miljöpartiets hemsida. Att tonläget kring miljön spelat stor roll för folks hälsa är tydligt. Forskning och framsteg rapporterade förra året om att åtta av tio unga lider av klimatångest och att nästan lika många upplever rädsla inför framtiden. Mångas oro är så kraftig att den påverkar vad de äter och viljan att få barn.
Det är i den myllan Miljöpartiet sår. Ett litet parti som drar till sig de hårdaste miljöaktivisterna och som inom sig har grupper som påminner om kristna undergångssekter. Jorden håller på att gå under och bara genom askes och botgöring kan vi räddas från industrialismens synder.
Svansen eller svansarna av militanta extremister tas det inte avstånd från, utan tvärtom omfamnas de av rörelsen. Holmgren blev Europaparlamentariker trots sin tveksamhet kring demokrati. Ett annat exempel är Annika Jacobson. Som tidigare chef för Greenpeace stod hon 2012 bakom en aktion där aktivister gjorde ett intrång på ett kärnkraftverk. Några år senare blir hon statssekreterare med ansvar för bland annat säkerhet för kärnkraften.
Nyligen stoppade aktivister framkomligheten på E4:an. Minst ett blåljusfordon stoppades, en ambulans med en prio ett-patient.
Nu när Linde, Lööf och andra försöker hålla Åkesson ansvarig för mordet i Visby, så bör man i så fall ge sig på alla svansar och inte se de egna som godhjärtade idealister. Vill man knyta ihop personer med aktivister så bör det göras över hela spektrat. Varje gång det höjs röster och pekas på andras svansar så måste politikerna se om de har en egen.
I fallet med miljön och hur vägar blockeras, när det görs intrång på kärnkraftverk och att tanken på demokrati som överideologi undermineras så är det inte svårt att se var svansen sitter fast och vem som i så fall har ansvar för den.
Märta Stenevis prat om att ”göra kaos” har gått från ord till handling.
