Klimatdebatten har länge präglats av höga tonlägen och ännu högre anspråk. Den präglas av stora mål men väldigt begränsade resultat. När Liberalerna nu har nyktrat till möts de av förutsägbar indignation. Det är roande.
Liberalerna tycks, inte utan förvåning, ha fått borgerlig vind i seglen. Regeringsfrågan har lagt sig till rätta och därefter har de goda nyheterna trillat in. Bland annat har Liberalerna har meddelat att de vill höja det skattefria beloppet på ISK till en halv miljon. Nyligen kom ännu fler goda nyheter.
Naturskyddsföreningen är jättearga på Liberalerna och tycker att de är sämst på att leva upp till sin klimatpolitik. Det är inte ett dåligt betyg.
– Liberalerna sticker ut, säger generalsekreterare Karin Lexén till DN. Man kan ana att hon är missnöjd över att hennes förening inte tas på samma allvar som förr. Men för Liberalerna är det beröm.
Får man sådant beröm är ju bara att tacka och ta emot. Naturskyddsföreningens granskning visar att samarbetet inom Tidö har fått L att backa i många frågor. Förfärat meddelas att L har fört samma politik som resten av regeringen.
Det kanske mest roande är att inte ens Naturskyddsföreningen förmår skriva en kritisk rapport utan att samtidigt blotta sprickorna i den svenska vänstern. I fråga efter fråga står Socialdemokraterna och Centerpartiet närmare Tidö-samarbetet än sina egna, mer högljudda bundsförvanter. Utgångspunkten är att politiken ska drivas så långt som möjligt, oberoende av kostnader och genomförbarhet. Ofta verkar det nästan som att ju större uppoffringar som görs, desto finare anses man vara.
Naturskyddsföreningen åtnjuter visserligen en närmast rituell vördnad i offentligheten, men i praktiken representerar den en hållning som ligger på betryggande avstånd från de flesta människors vardag. Det är en rörelse som gärna pekar med hela handen och som bär på en föreställning om att livet måste regleras och styras, annars väntar naturens vedergällning. Dramaturgin är effektiv. Vem vill inte rädda världen, eller åtminstone få spela en statistroll i räddningsaktionen?
Problemet är bara att det i hög grad är en illusion. Sveriges utsläpp utgör ungefär en tiondels procent av de globala. EU:s samlade andel ligger runt sex procent. Kina svarar för ungefär en tredjedel, motsvarande sex gånger hela EU:s utsläpp.
Du ser förmodligen vart det här leder. Det krävs ingen avancerad matematik för att inse att även drastiska svenska åtgärder får effekter som knappt är mätbara på global nivå. Om Sverige går ner till noll utsläpp kommer EU:s utsläpp att sjunka med strax över 1,5 procent jämfört med i dag. De globala utsläppen minskar med ungefär en tiondels procent. Det är en siffra som man normalt avrundar bort. Och även om hela EU skulle upphöra med sina utsläpp är minskningen globalt liten, medan effekten på ekonomin vore mycket stor.
Men, säger säkert någon: någon måste gå före för att visa att vi vågar. Problemet med det är att det inte finns någon grön ledartröja, det finns bara en grön dumstrut. Det som får resten av världen att vara mindre begränsade än Sverige och EU är inte att de är blyga och rädda för att gå först. I själva verket är de inte intresserade. Klimatfrågan är möjligen en av många, i många fall något ointressant. Enkla saker som att få igång en ekonomi så att alla får tillgång till sjukvård och annat är långt viktigare. Indier, kineser, brasilianare och andra länder på frammarsch är mer intresserade av stigande välstånd och fungerande välfärd än av klimatångest.
Men vad betyder det för svensk del?
Krasst betyder det att det att klimatet är en fråga om hur mycket vi vill skada vår ekonomi. De globala utsläppen kan vi varken påverka genom att minska våra, eller genom att ta på oss en ledartröja som ingen bryr sig om. Det vi kan påverka är vårt välstånd.
För många enskilda företag kan det finnas goda argument för gröna produkter, men det är något annat än att tvinga fram en dyr och oönskad grön omställning.
Mot den bakgrunden framstår Naturskyddsföreningens vrede som ett gott betyg. Den antyder att Liberalerna har rört sig bort från det mer utopiska och närmat sig något som liknar fungerande politik. Det är, i dessa tider, en utveckling som inte är helt utan sina förtjänster. Det visar också på en viktig skillnad mot förr: svensk politik har nu ett brett alternativ som öppet stödjer proportionalitet. Ska man driva en politik måste den både ha rimliga kostnader och en märkbar effekt.
Det tycks som att Liberalerna blir ett allt bättre parti. Det är glädjande.
Följ mig eller kommentera gärna på X/twitter
