När Alliansen vann 2006 spreds panikbilder i svensk vänster. Hela civilisationens grundval var hotad. Ättestupa, taxameter i ambulanser och cancersjuka som jobbade i stenbrott. Ingenting var för galet för att målas upp för vad som skulle komma. När åren började gå visade det sig att inspirationen för arbetslinjen inte var tvångsarbete utan tvärtom att saker funkade rätt bra. De chockartade förändringarna uteblev och skräckbilderna visade sig inte stämma. Den riktigt stora och bestående förändringen var migrationspolitiken. Den förändring som vänstern i dag slåss mest för och ser som detta valets potentiella civilisationskollaps. Ironiskt nog är kampen på ett sätt en höger som vill gå tillbaka till Göran Persson och en vänster som vill behålla Reinfeldts politik.

Kärnan i politiken för många i vänstern är kvasireligiös. Den är utan gudom men är en evig kamp mellan gott och ont. Den har sina hjältar, sin myt och är långt mer en kamp om hjärta och känslor än om fakta och förnuft. Goda exempel är debatten mellan Jordan Peterson och Annie Lööf eller hur gråtande barn ofta trumfar forskare. Och forskare är viktiga för vänstern. Jätteviktiga så länge de tycker rätt. Annars är det bara fel diskurs.

Nu har ett av de episka slagen stått igen. Vagnen har dragit solen över himlen och många fruktar att solen inte ska gå upp igen. Jag läser om en kvinna som legat ett dygn i sängen och gråtit. Hennes dotter är homosexuell och hon vet inte hur det ska gå. Alexandra Pascalidou skriver om hur hon börjar rensa i hyllor och lådor. Kanske måste hon fly.

Givetvis kommer Pascalidou inte fly. Eller ens stillsamt emigrera. Just nu är det en tävling i att skrika i falsett.

I valrörelsen var det ganska lugnt i Socialdemokraternas attacker på Moderaterna. Lite grand om att Kristersson tidigare hade försökt stressa cancerpatienter till självmord för att spara pengar och hur fattiga ska tvingas från hus och hem. Lite om att gynna miljardärer. Men det vildsinta var borta. Blott åtta år sedan ett M-styre är det svårt att projicera sådana bilder på andra än sina kärntrupper. Alla andra minns alliansåren som ganska mycket vilka år som helst.

Det kommer bli ungefär samma med de kommande fyra åren. Det kommer att ske politisk förändring, men i huvudsak med näringspolitik, skattepolitik, integration, kriminalpolitik och energipolitik. Inte massdeporteringar eller sjuka som skickas till hemliga institutioner för att dö. Migrationspolitiken kommer att läggas om, men snarare kring integration än återvandring. Mer krav kommer att ställas. Saker kommer bli fel på många ställen, som alltid. Hundratals kulturarbetare, författare, teateranställda, klimataktivister och andra kommer skriva debattartiklar. Ungefär som nu.

Om fyra år kommer Sverigedemokraterna, precis som Moderaterna efter alliansåren, vara ett parti som det är svårare att projicera bilder på. Folk kommer att ha sett hur de agerar nära makten. Vilka krav och förväntningar de har. Liksom de krav de ställer och vilka förslag de stödjer. De kommer att ha visat om de är en seriöst regeringsunderlag eller ett Miljöparti för högersidan.

Det kommer att finnas ett svar. När ett parti får vara med och bestämma definierar man vem man är och vad man står för. Det försvårar för konspiration och tro på hemlig agenda.

Men ett tips. Skriv en lapp, kanske hellre på sociala medier, om vad du tror kommer hända. Upprivna regler för samkönade äktenskap, avskaffad abort, räddade ISK-konton, skattebefrielse för miljardärer, långa fängelsestraff för gäng brottslingar eller vad du nu tror. Och sen stäm av lappen årligen. Kunde du bedöma situationen väl? Underskattade du ondskan eller hade du köpt en projektion?

För en sak är ganska säker. Mycket av det som skrivs i dag kommer inte att åldras väl.