Vapenvilan i Gaza reser en lång rad frågor. Inte bara på plats i Gaza utan också i Sverige. En vapenvila kommer att innebära ett slut på ”folkmordet” som påstås vara det som engagerar de aktiva. Men kommer de att gå hem nu och sluta demonstrera eller kommer aktivismen att fortsätta?

Sofie Löwenmark visade på X hur ”segern” firades i Göteborg. Flaggor från bland annat Hamas, PLFP och Islamiska jihad ingick i firandet. Det är kanske en talande bild för vad demonstrationerna egentligen har handlat om: djupt rasistiska terroristorganisationer som hatar Israel. Målet har inte varit att få slut på dödandet, eftersom det är just det terrorister gör – dödar.

Demonstrationerna har skapat både en infrastruktur och acceptans för en kamp mot Israel som knappast kommer att avslutas med vapenvilan. Inte bara veckovisa demonstrationer utan sannolikt också aktioner på till exempel universitet kommer att fortgå.

Varken stödet för terroristorganisationer, aktionerna på universitet eller liknande manifestationer handlar om något ”folkmord”. Det är i stället en avsky mot Israel och judar som har kommit ut i ljuset i spåren efter massakern den 7 oktober. En vapenvila kommer inte att ändra på syftet eller kampens mål, särskilt inte som man uppfattar en medvind.

En inte alltför vild gissning är att Stoppa folkmordet! kommer att ersättas med Stoppa ockupationen! eftersom det som gör att skon klämmer är Israel. Det viktiga målet för demonstranterna har inte varit att förhindra att palestinier dör. Hade det varit det viktigaste hade kravet varit att de kidnappade ska släppas. Det viktigaste budskapet har i stället varit ”Från floden till havet”, det vill säga att Israel försvinner.

Udden i demonstrationerna har hela tiden varit riktad mot Israel. Från bilkortegerna som firade morden på israeliska civila redan innan Israel gick in i Gaza till nu har det varit Israel som kritiseras. Kraven har alltid varit vapenvila – inte fred. Kraven har aldrig varit att Hamas ska släppa gisslan eller lägga ner vapnen. Inte heller har det funnits krav på fredlig samexistens utan på Israels förintande. Om än maskerat som ett Palestina från floden till havet.

De aktivisterna har nu fått luft under vingarna. De vet att polisen inte griper in och de får sympati, inte minst i media. Det är ett momentum de absolut inte vill förlora, och det är dessutom förmodligen roligt att känna medvind.

Varken bland aktivisterna i Väst, eller bland terroristorganisationerna i Gaza, ser vi konturerna av en fred. Bilderna från demonstrationerna visade stöd för terroristorganisationerna, inte krav på att de lägger ner vapnen så att det här är den sista striden. Terroristerna hyllas i stället för att fördömas. Hamas är inte de som drog olycka över palestinierna utan hyllas som segrare.

Därför är det vi ser i stället en paus, en tid av vila och förberedelse inför nästa attack på Israel. Redan Golda Meir påpekade att drivkraften i konflikten är att många palestinier hatar israelerna mer än de älskar sina barn. Varje generation är beredda att skicka sina barn i krig, ingen generation har sökt fred.

Ingen generation, och inte heller nu, har sagt att nu är det nog med döda och dödande. I stället för terror så bygger vi ett land. Ingen generation har slutat göra terrorplaner och i stället använt biståndet till att göra skolplaner, utvecklingsplaner eller det mest grundläggande av allt - fredsplaner.

Hatet mot Israel, mot judarna, överskuggar allt det. Barns liv är inte bortkastade om de dör i den kampen, i stället blir de unga martyrer. Dödar man tillräckligt många civila israeler kan man till och med få en skola uppkallad efter sig, som sen finansieras med bistånd.

Palestinarörelsen i Väst är inte lika blodtörstig. Men den delar uppfattningen att det är viktigare att förinta Israel än att låta nästa generation växa upp i samförstånd och fred.

Därför kommer inte demonstranterna att gå hem.

Läs även: Pedofiler ska inte få fallskärmar