Tre socialdemokratiska partiledare har mycket olika bilder av antisemitism och hur den ska bemötas. Framförallt Magdalena Andersson sticker ut, som tycks mer besvärad av att problem i hennes parti påpekas än att de existerar. Genomgående uppfattar de tre ledarna att antisemtism är en del av det högerextrema och det är där det ska bemötas.
1998 genomförde Göran Persson en folkupplysningkampanj om Förintelsen, ”Om detta må ni berätta”, eftersom kunskapen var låg. Det blev en början till en förändring av hållningen till antisemitism inom Socialdemokraterna. Persson bröt bland annat traditionen av negativ syn på Israel inom Socialdemokraterna.
Nästan 20 år senare, 2020, tas ett annat viktigt steg inom Socialdemokraterna. Den dåvarande partiledaren och statsministern Stefan Löfven ställer sig bakom IHRA:s, International Holocaust Rembrance Alliance, exempellista på antisemitism. Sverige har redan tidigare ställt sig bakom IHRA. Regeringen fattar beslut kollektivt så även Magdalena Andersson ställde sig bakom antagandet.
Bland exemplen finns till exempel att rättfärdiga mord eller skadande av judar under åberopande av extrem ideologi eller religion, påståenden om att judar har ett kollektivt ansvar för Israel och påståenden om att Israel är ett rasistiskt projekt. Fenomen som vi tyvärr dagligen ser.
De två tidigare partiledarna hade ett tydligt fokus på västerländsk, i huvudsak högerextrem, antisemitism. Det var länge den form av antisemitism som hade huvudfokus och det går att problematisera om det egentligen var en kamp mot antisemitism som sådan eller som en del av en motvilja mot högerextremism. Var det ett led i en kamp mot högerextremism är det lättare att förstå oviljan att tänka om och se den antisemitism som de senaste månaderna firar, paraderar och håller stormöten på gator och torg.
Löfven tycks förstå att problemet är större än nazister, skinnskallar och konspirationsteoretiker, men stannar vid att förstå. Steget över till handling tas inte. När det 2021 återigen avslöjas antisemitism inom Socialdemokraterna i Skåne säger Löfven:
– Jag förnekar inte de problemen som funnits i Skåne i mitt eget parti. Vi är väldigt tydliga: Man ska inte vara i socialdemokratin om man hyser såna uppfattningar.
Löfven är tydlig men det finns ingen handling knuten till det. Varken då eller två år tidigare då SSU i Skåne hade en antisemitismskandal sker några större uteslutningar.
Det tydliga besked Löfven ger är att man själv får välja att sluta betala medlemsavgift eftersom det inte finns större risk för uteslutning. Men som problemformulering är han faktiskt tydlig. Socialdemokrati och antisemitism är oförenliga. I teorin.
Med Magdalena Andersson blir det en riktig soppa. Socialdemokratin har historiskt levt efter devisen ”Enade vi stå, söndrade vi falla”. Så länge man håller ihop klarar man sig. Det är dessutom ett praktiskt sätt att hantera intern kritik.
Men den typen av deviser har alltid problem med tolkning. Står man enad om man kastar ut dem som skapar problem, eller står man enad om man slåss till sista blodsdroppen för sakens skull?
Magdalena Andersson verkar luta åt den senare tolkningen. Hon sätter hela sitt regeringsinnehav i pant för att rädda Morgan Johansson när riksdagen inte tyckte att han skötte brottsbekämpningen. Hon sätter sin heder i pant på att Jamal El-Haj vigt sitt liv åt att bekämpa Hamas. Det finns ingen strid som inte ges domedagsproportioner.
Annika Strandhäll, en av musketörerna i Smartaste bästa tjejgänget, nöjer sig inte med att bara utlova punktmarkering av dem som ser antisemitism. Hon lovar dessutom att alltid stå emot den rasism och fascism som sprids från riksdagsledamöter. Utom möjligen då antisemitism. Framför allt om den sprids från andra ledamöter till vänster.
Här står vi. Socialdemokraterna har inte bara tagits med fingrarna i den antisemitiska syltburken utan står upp till åtminstone knäna i den. Trots att Andersson var med och beslöt att påståenden om Israel som rasistisk stat ska ses som antisemitism saknas fördömanden mot dem som talar om Israel som apartheidstat. Inga hot om uteslutningar för dem som går över gränsen och mitt i allt står Jamal El-Haj och tronar. Oberörbar eftersom Andersson har pantsatt sin heder för hans skull.
I stället för punktmarkeringar och förnekanden borde Andersson vara jättearg. Argare än matadoren i Ferdinand, och vifta ut varenda lus ur den röda fanan. Hon borde visa alla att stå enade i hennes parti innebär att man kastar ut antisemiter och inte låter alla bli nedkladdade. Hon borde visa att Anderssons kåranda handlar om de anständiga mot rasisterna och inte sossarna mot världen.
Så borde det vara. Men i stället för att stå upp mot antisemitism sluts leden och problemen förnekas. I stället för att kasta ut antisemiterna förnekas de. När media gräver upp någon så är de alltid unika undantag. Någon strukturell acceptans för antisemitism skulle man aldrig medge existerar.
Det finns flera orsaker till den konstiga hållningen. En är att socialdemokratin definierar sig som god och rasism som ont. Därför kan det aldrig finnas eller ha funnits rasism i partiet. Det är en väldigt bekväm hållning.
En annan viktig förklaring är att rasism, för socialdemokrater, är ett vitt privilegium. Rasism är vad vita gör mot andra, vilket orsakar enorma problem att hantera till exempelvis arabisk antisemitism och afrofobi. Trots att det går bilkorteger som helt uppenbart hyllar mord på judar, något som Andersson i regeringsställning stämplade som antisemitism.
En sista förklaring är en mycket djup och svårförståelig avsky mot Israel. Palestinier som dör i Syrien eller andra länder möts av tystnad. Morden på civila i Jemen möts av tystnad. Men om Israel är inblandat så blir det viktigt. Döda palestinier och araber har en funktion när de blir argument mot Israel. Annars är det inte så viktigt.
Socialdemokraterna har väldigt uppenbara problem med att förhålla sig till antisemitism. Andersson har ett val som hon måste göra om hon vill fortsätta att blunda för det problemet eller om hon vill bli den som löste det.
