Erika Bjerströms krönika i Dagens Industri om vita män och klimatet är häpnadsväckande läsning. Hennes tes är att vita män är ett klimatproblem och att detta bäst löses genom att angripa deras plånböcker. Hennes text är en del av en framväxande genre där det går att diskutera vita män på ett helt annat sätt än andra grupper.

Varför Di tar in texten är lika märkligt. Vill en tidning framstå som seriös bör den nog undvika alltför dumma texter. I den här kategorin av dumheter har man dessutom hård konkurrens från DN.

Men för att vara mer konkret. Så här skriver Bjerström:

”Vita män har en mer negativ klimatpåverkan än kvinnor. Deras resvanor och högre köttkonsumtion är dåliga för planeten. En majoritet röstar på högern. Dessutom bryr sig många män inte om klimatkrisen.”

Män, särskilt vita män, är elaka och hotar oss alla. De har fräckheten att inte leva som Bjerström vill och inte på ett sätt som dämpar hennes klimatångest. Deras livsstil ger henne ångest. Är inte det ett väldigt futtigt skäl att avsky någon för?

”Män har historiskt ansett sig stå över både naturen och kvinnan.”

Att uttrycka sig så här är helt fascinerande. Om vilken annan grupp människor hade man kunnat använda ett så svepande negativt uttryck? På många sätt bär jag och andra en evig genetisk skuld för att det i en okänd forntid fanns människor med en uppfattning som ogillas. Å andra sidan är jag rätt glad att människor ansåg sig stå över naturen och skapade åkrar, städer och hela den moderna civilisationen. Jag är tacksam över att inte leva på stenåldern. Och jag har inte ångest över mitt klimatavtryck.

”En brittisk klimatexpert säger till mig i desperation att han önskar sig en katastrof, som den El Niño på steroider som förväntas nu i oktober. Att flera miljoner människor skulle dö, enligt den nyttomoraliska utilitarismen att det är rätt att offra ett fåtal liv för att rädda ett flertal liv.”

Hoppas man att miljoner ska dö för att människor inte lyssnar på en politisk värdering är man uppriktigt korkad och moraliskt bankrutt. Att en person som varit journalist i tre decennier inte förstår att galningen som vrålar ”The end is near” är just en galning säger ganska mycket om journalisten. Det hade varit intressant att läsa en intervju av Bjerström med Kristi brud i Knutby.

Bjerström tycks inte reflektera över hur miljörörelsen alltmer ogenerat plagierar religionen. Förmodligen har hennes expert planer på att bygga sig en båt där han kan rädda sig själv, några klimataktivister och två av varje slags djur.

Det var på något sätt lättare när galningarna identifierade sig med Napoleon och inte med Noah.

”När den köttätande mannen tänker hoppa på nästa plan till Barcelona för en weekendresa (igen) så lyser kortet rött med texten ’transaction denied’.
Han får då köpa koldioxidkrediter av den som inte utnyttjat sin kvot, troligen en kvinnlig undersköterska som inte haft råd att semestra utomlands på år och dag.”

Det finns en påtaglig skadeglädje. Svinet till man som ska på semester stoppas. Hans besvikelse ska vara vår glädje, vårt hopp om att få överleva. Man får glädjas om det är en vit man som lider. Så njut av skadeglädjen – men skänk den fattiga undersköterskan en tanke av tacksamhet.

Det är en totalitär värld hon skissar upp. Men den är rättvis och grön. Män hålls på sin plats och får veta hut. Kreditkortet spårar varje transaktion och tvingar oss att välja vår konsumtion. Det finns bara frihet under grönt ansvar. Vad kallas en grön Storebror?

Hennes värld innehåller också ett slags ny rasism som delvis påminner om antisemitism. Antisemitism är inte riktig rasism eftersom judar uppfattas som för vita, för framgångsrika och inte som offer. På samma sätt är det med vita män. Det är ett slags raspåhopp som får göras eftersom det anses slå uppåt i en föreställd hierarki där vita män står högst upp. Gruppen som alla får slå på.

Bjerström själv är något helt annat än knegaren som åker till Thailand med familjen. Hon är underordnad honom och får därför ge sig på honom. Han är ju en av dem som inte förstår allvaret, som bär den kollektiva skulden. Förmodligen kör han bensinbil också. Bjerström har ett högstatusjobb, fina kontakter och rör sig i fina kretsar. Men ändå är det knegaren som anses förtrycka henne, och det är hon som får slå nerifrån.

Kanske vaknar Bjerström någon natt då och då och tänker på allt som vita män har skapat. Elbilar, kraftverk, vacciner och en massa annat. Det är fräckt av männen att uppfinna en massa nyttiga saker – de är ju förtryckare och onda.

Men det som väcker förvåning är inte Bjerströms knäppradikalism. Förvåningen kommer av att hon sprungit runt i decennier inom public service utan att någon reagerat. Ingen har dragit i bromsen och påpekat att hon är extremist. I stället fick hon arbeta med just det som hennes ångest kretsar kring – klimatet. Borde det inte snarare vara så att hon stoppades från sådant arbete?

Å andra sidan är det ingen chock att det finns alarmister inom public service. I Miljöpartiets toppskikt finns tre före detta medarbetare från public service: Isabella Lövin, Pär Holmgren och Alice Bah Kuhnke. En märklig överrepresentation. Public service verkar vara en inkörsport.

Vita män är inte offer. Vad vi däremot kan se är att det återigen finns två måttstockar i debatten. En för alla andra, där de är offer och får slå mot sina förtryckare. Och en för förtryckaren. Den vite mannen är ond, du är god. För många är det okej att hata, avsky och vara elak så länge det riktas mot vita män. I samhällsdebatten är det okej med hatare – det ska vara väldigt högt i tak.

Det kallas inte hat när det riktas mot rätt grupp. Det kallas debatt.

Läs även: Var femte rödgrön väljare skräms av V i regeringen

Följ mig gärna på X/Twitter