Svensk Public service tillhör världens bäst finansierade – men när staten inte godkänner varje önskan om ökning utmålas det som ett hot mot hela demokratin. I själva verket är det ett skattefinansierat medieetablissemang som vägrar prioritera och hellre offrar publikens favoriter än egna privilegier. Att ifrågasätta hur miljarder används har blivit likställt med angrepp på demokratin. Det säger mer om public service än om Sverige.
Diskussionen som följde efter att staten beslöt att inte ge Public Service alla de pengar som äskades spårade snabbt ur. Det blev domedagstoner, och debatten fortsatte långt in i Almedalen. Förmodligen är det mer sommarpaus än ett ämne som har lagt sig.
Jämför man med Danmark eller Finland är den svenska budgeten för Public Service i runda tal 60 procent högre. Public Service har gott om pengar, tryggt finansierade via skatten. Men de bär på en oro – en oro för att behöva prioritera.
Skillnaden mellan Tidöpartiernas anslag till Public Service och vad Socialdemokraterna gav under de tidigare mandatperioderna är ungefär två procentenheter fördelat över åtta år. Den smala linjen mellan var vår demokrati kollapsar och där den är trygg tycks alltså ligga någonstans i en tvåprocentig zon.
En mer rimlig gissning är att det inte handlar om demokratins kollaps – utan om att Public Service, likt andra skattefinansierade organisationer, ska behöva motivera sina medel. Pengarna ska ges utan krav på prioritering.
Ställer man till exempel försvaret, polisen och extra statliga medel till sjukvården mot hotet om att SVT kanske måste skära ner på datingprogram, spela mindre musik i radio eller något liknande – ja, då är det inte svårt att gissa vad folk väljer. Men låter man konflikten handla om demokratin blir det lättare att få sympati.
Sveriges Radio gick ut hårt och påstod att Ekot skulle behöva läggas ner om Tidöpartiernas besparingar inte stoppas. Men det stannade inte där – hela P3 skulle förmodligen behöva läggas ner, tillsammans med ”Ring så spelar vi”, ”Melodikrysset” och andra populära program.
Det kan tyckas vara en märklig prioritering att just publikfavoriterna måste läggas ner först. Finns det verkligen inget annat att spara på?
En möjlighet, om man nu törs ”tafsa på demokratin”, vore att se över hur SVT använder sina pengar och vad man väljer att prioritera. Kanske används inte pengarna med samma effektivitet som IKEA och Ingvar Kamprad är kända för.
Utan att påstå mig vara någon expert på tv-sända nyheter eller Public Services ekonomi – men SVT sände ett reportage för ett tag sedan som fick tanken på prioriteringar att bubbla upp.
Reportern Cecilia Gralde hade rest till Spanien i hettan. Hon pratade med invånare som berättade att de uppfattade värmen som ”helt galen”. De berättade också att folk sökte sig till luftkonditionerade köpcenter och andra svala platser.
Graldes arbetsbörda stannade inte vid att tala med folk. Hon gjorde bland annat ett reportage där hon under cirka 40 sekunder berättade att folk var jätteoroliga och att det berodde på klimatförändringarna. Det är ett sevärt reportage – eftersom det är helt obegripligt. Varför är det hon säger viktigt?
Om Gralde reste själv eller med kameraman framgår inte. Kanske filmade hon själv, men oavsett är det ett märkligt sätt att använda pengar. Särskilt om det är sådan kris på grund av besparingar.
Att skicka ner en reporter till Spanien för att konstatera att det är varmt och att folk är oroliga för klimatförändringar – det verkar inte vara det bästa sättet att använda skattepengar. Särskilt inte när många populära program i radio och tv nu sägs vara hotade.
Vill man bredda perspektivet kanske det vore mer angeläget att fördjupa bevakningen av till exempel tysk eller fransk politik – snarare än spansk sommarvärme.
Läs även: Hat, Hamas och hummus - välkommen till Way Out West
