När fackliga Polisförbundet föreslog en bred samling mot gängvåldet och de kriminella gängen var justitieminister Gunnar Strömmer snabbt ute och avfärdade förslaget. Han menade att det redan finns ett pågående arbete i frågan och att det riskerar att saktas ner. Strömmers tumme ner är klok och det finns flera skäl till varför det vore dumt att bredda det parlamentariska arbetet.

Det första är att det finns väldigt olika syn på hur gängen ska mötas. Tidöpartierna vill se hårdare straff, satsningar på polis och utökade befogenheter för rättsväsendet. Mot det står framför allt Socialdemokraterna som föreslår lösningar som satsningar på fältassistenter och fritidsgårdar. Ska det nås en samsyn så kommer arbetet att saktas ner för att Socialdemokraterna löpande kommer att vilja ha in sina förslag i arbetet. I stället för att skriva propositioner skulle Tidöpartierna behöva jämka sig med andra partier.

Det finns också redan nu en majoritet för Tidöpartierna i riksdagen. Att utöka majoriteten för egentligen bara med sig fördelen att vid en valförlust blir det opinionsmässigt svårare för Socialdemokraterna att skriva om förslag som har röstats igenom.

Socialdemokraterna, och Miljöpartiet, har ägnat åtta år till att inte prioritera frågan. Varför skulle de plötsligt ha en massa goda idéer som sträcker sig bortom de återkommande löftena att knäcka gängen, vända på stenar och få bort narkotikan?

Att få med framför allt Socialdemokraterna handlar också om en annan sak. Att när brottsligheten sjunker så är det inte en framgång för regeringen utan ett gemensamt projekt där Socialdemokraterna kan ta åt sig åtminstone en del av äran. Internt kan Socialdemokraterna bli hårdare genom att skylla på de andra partierna och utåt kan de ta åt sig äran. Politiskt skulle det innebära en förlust.

Och handen på hjärtat – uppenbart är det politiska problemet varken att Stenevi eller Andersson inte är delaktiga utan snarare att de har varit delaktiga.