Hjort: Regeringen är för sossig enligt Finanspolitiska rådet

Reaktionerna på Finanspolitiska rådets kritik mot regeringen är mer än bara underhållande. De är avslöjande och lyfter fram hur bankrutt svensk politik är. De blottlägger ett politiskt landskap där positionering väger tyngre än principer och där ansvar ofta är en fråga om vem som för tillfället sitter i Rosenbad.

I den bästa av världar är politik ett seminarium där man resonerar sig fram till en hyfsat bra lösning. I verkligheten är det väldigt sällan så, eftersom ideologi, egna intressen och inte minst ren dumhet alltid smyger sig in. Dumhet är faktiskt en faktor som de flesta underskattar när de tolkar politik. En annan faktor som ofta underskattas i analyser av svensk politik är oviljan – eller kanske snarare motviljan – att prioritera. Det är bekvämare att lova allt än att välja bort något.

Vänstern är jätteglad över kritiken mot regeringen. Magdalena Andersson kucklar av glädje, och Mikael Damberg lyckades i flera intervjuer nå perfekta höga C när han i falsett berättade om kritiken mot regeringen.

Ett problem med kritiken mot regeringen, som Socialdemokraterna givetvis inte tar upp, är att den i grunden handlar om att regeringen är sossig. Det socialisterna inte gärna talar om är att en del av kritiken rör en expansiv finanspolitik som i praktiken ligger nära deras egen tradition: ökade offentliga utgifter som finansieras med lån när intäkterna inte räcker.

Regeringens brist är att den kastar ut pengar på välfärd och andra offentliga utgifter som den inte har råd med och därför måste låna till. Det är klassisk keynesiansk socialism. Staten ska reglera ekonomin genom hur den spenderar pengar.

Det ska regeringen ha kritik för. Man lånar inte för att spendera på det sättet. Och man måste prioritera – här har partiledarna uppenbart brustit. Det finns mycket som kan prioriteras bort. Varför rensar man inte ut onödiga utgifter i stället för att låna? Det är djupt oansvarigt att använda andras pengar på det sättet.

Ett annat problem är närliggande. Det svenska försvaret har under lång tid varit underfinansierat. När vi gick med i Nato accepterades inte det, utan vi var tvungna att snabbt öka försvarsanslagen. Eftersom politiker ofta är dåliga på att prioritera löstes mycket genom att man tog upp lån vid sidan av ramverket. Det är inte en bra lösning, men de flesta partier är överens om den. Sett i kronor är det den största kostnaden som spräcker ramverket.

Därför är det svårt att kritisera. Men socialdemokrater kommer alltid att vara socialdemokrater, och det är inte första gången de samtidigt är både för och emot något. Ge det någon dag, så är de snarare ute i medierna igen och berömmer sig själva för att ha varit med och rustat upp.

Den politiska kritiken rör också något som kallas ”ofinansierade skattesänkningar”. Vad det exakt innebär är inte helt klart, eftersom skattesänkningar i sig inte är en kostnad. I stället är det ett sätt att låtsas som att felet är minskade intäkter, när det i själva verket handlar om kostnader som inte täcks. Felet är inte att inkomsterna minskar utan att kostnaderna inte minskas. Återigen denna svårighet att prioritera. Problemet är då inte att medborgarna tillåts behålla mer av sina inkomster, utan att staten inte förmår prioritera bland sina åtaganden.

Det är också anmärkningsvärt hur bilden av Finanspolitiska rådet skiftar beroende på vem som får kritiken. När rådet tidigare riktade skarp kritik mot socialdemokratiska regeringar möttes det inte av applåder från vänsterhåll. Då kunde dess ledamöter avfärdas som ideologiskt färgade eller retoriskt överdrivande. I dag är tongångarna annorlunda. Institutioners legitimitet tycks ibland vara beroende av vem de kritiserar. Innan de kritiserade regeringen brukade de av Socialdemokraterna beskrivas som Anders Borgs eviga skugga över svensk politik – en grupp duktiga ekonomer som påpekade politiska dumheter.

Om Magdalena Andersson någon gång varit rasande, så var det på rådet. Efter ett bråk 2015 skällde hon ut professorerna så kraftigt att det krävdes en debriefing. Folk var rädda för henne. Men Aftonbladets Anders Lindberg skrattade åt dem och menade att det var bra med en arg minister.

En arg Andersson kallade rådet för ”Finansretoriska rådet” och menade att de pladdrade. Men nu när de kritiserar en moderat finns det en spirande kärlek.

Men Tidöpartierna måste ta till sig kritiken. Det är inte hållbart att låna pengar och skicka räkningen vidare till andra regeringar och generationer. Det har varit usla år, med både hög inflation och svag tillväxt, vilket har gjort det till tråkiga år med små möjligheter till reformer. Ekonomiskt har disciplin och prioriteringar saknats.

Det gör kravet på prioriteringar ännu större. Varje år växer den offentliga konsumtionen i kronor och ören. Det talas om skattesänkningar, men varje år slås nya rekord i offentligt spenderande – och i slöseri. Borgerlig politik kan inte reduceras till retorik om effektivitet; den måste också innebära faktiska omprioriteringar. Det är först då som talet om ansvar får konkret innebörd.

Om Tidöpartierna vinner nästa val finns ett löfte som skulle vara väldigt välkommet – att man i kronor räknat spenderar mindre pengar det sista året i mandatperioden än det första. Alltså att man varje år skär ned lite på kostnaderna.

Det skulle vara borgerlig politik på riktigt.

Läs även: Anderssons omöjliga ekvation – ett block som lever i ett evigt 2014

Följ mig gärna på X/Twitter