Att Sverige i dag fick status som kandidatland till Nato är inte den framgång som regeringen försöker utmåla. Konflikten med Turkiet, som försenat ansökan i flera veckor, är ett problem som regeringen själv har skapat – och sedan vill hyllas för att ha löst.
Tidigare i dag fick Sverige och Finland status som ”invitees”, blivande medlemsländer i Nato. En process som antogs ta ett par veckor drog ut på tiden efter en stor konflikt med Turkiet. För Magdalena Andersson kom skiftet i status att framstå som att hon och Ann Linde löste ett viktigt problem och visade statsmannaskap. Egentligen är det tvärtom.
Konflikten med Turkiet kommer ur den socialdemokratiska relationen till landet. Delvis rör det sig om vapenförsäljning men huvudknuten mellan staterna är konsekvenserna av det avtal som slöts mellan Socialdemokraterna och den politiska vilden Amineh Kakabaveh.
Strax före Nato-mötet i Madrid kastades Kakabaveh överbord och regeringen förklarade att avtalet bara gällde till riksdagens sommarlov och inte till mandatperiodens slut. Därefter kunde regeringen arbeta fram en lösning med Turkiet och processen kunde gå vidare.
Från socialdemokrater har det ibland antytts både att framstegen och hela processen har skötts bättre av dem än det skulle ha gjorts av oppositionen. De är lugna och trygga och oppositionen är svajig. Även media har bitvis hyllat såväl Linde som Andersson i hur de steg för steg löste konflikten.
Det är märkligt. Orsaken till att det finns en konflikt med Turkiet är Socialdemokraterna, framför allt orsakat av ett avtal för att säkra Anderssons tillträde. Att lösa konflikten som Socialdemokraternas avtal med Kakabaveh orsakat är inte skickligt styre, det är att städa upp efter sig. Hade avtalet haft andra punkter, inte rört Turkiet utan inrikespolitik eller något annat, så hade det inte funnits en konflikt.
Konflikten med Turkiet är skapad av Magdalena Andersson. Hon och Linde har inte tagit Sverige genom internationella krumbukter och konflikter, utan tvingats att lösa ett problem som de själva har skapat. Deras egen kortsiktighet riskerade att stjälpa Natoansökan eftersom de tyckte att en konflikt med Turkiet är ett lågt pris för att få stöd. Kanske är det en läxa för framtiden.
Linde är skicklig. Skrattande och leende på pressbilderna, hon visar upp lyckan efter att ha gått i mål: Äntligen! Att processen som skulle ha tagit några veckor tog månader, en försening orsakad av regeringen, syns inte. Det ställs inte heller frågor om varför det gick fel, eller vems ansvar det var. Hon har städat efter sig och regeringen. Efter en konflikt med Turkiet orsakad av Socialdemokraterna.
Här finns kanske Socialdemokratins största styrka. Förmågan att få varje nederlag rapporterat som en seger. Att få media att inte ställa frågan hur det kunde gå så fel utan i stället gratulera till en framgång. Som om konflikten med Turkiet är sprungen ur en naturlag och inte en dåligt skött utrikespolitik.
Det är inte utan att man önskar att regeringen var lika duglig på att regera som de är på att hantera media. Då hade många problem varit lösta.
