Att vara riksdagsledamot är inte ett jobb – det är ett uppdrag med få krav och generösa villkor. Med ett arvode på nära 80 000 kronor i månaden, tolv veckors sommarledighet och minimal granskning är det inte svårt att förstå varför så få bråkar och så många tiger. Frågan är vad det gör med demokratin.
Riksdagsledamot är ett väldigt speciellt uppdrag. Det är inte ett jobb i vanlig mening, utan ett förtroendeuppdrag där det finns en ytterst begränsad motprestation för att få sin ersättning. Väljs man in kan man, under de år man sitter, vara mycket frikostig med frånvaro och låg aktivitet utan konsekvenser.
Ersättningen är god. Arvodet per månad är 78 500 kronor. Som jämförelse var den svenska medianlönen i fjol 37 100kronor – alltså strax under hälften. Det är en rätt påtaglig skillnad, särskilt för den som går från ett låglöneyrke till att bli ledamot.
Socialdemokraten Caroline Helmersson Olsson är ett exempel på någon som har gått från undersköterska till riksdagsledamot. Det framhålls ofta att politiken behöver fler personer med bakgrund från ”riktiga jobb”, men det finns också en risk. Om lönen tredubblas när man går från exempelvis butikssäljare, undersköterska, barnskötare eller frisör – kommer man då vara en obekväm bråkstake i riksdagen, eller kommer man att skydda sin nya inkomst och position? Väljer politikern principer, eller möjligheten att sitta kvar med förmånerna?
Lägger man till att riksdagen har en mycket lång sommarledighet blir förmånspaketet än mer attraktivt. I år gick riksdagen på sommaruppehåll den 18 juni, vecka 25. Höstens arbete inleds först den 9 september – vecka 37. Nästan tolv veckor senare. En viss kontrast mot de fem veckor semester som vanliga anställda har.
Formellt är tiden inte ledig. Tekniskt sett förväntas ledamöterna arbeta även då – träffa väljare, skriva motioner och liknande. Verkligheten ser dock ofta annorlunda ut.
I vissa fall har ledamöter varit föräldralediga – för att sedan återgå i tjänst just när riksdagen stängt, och därefter ”jobbat” under sommaren, för att bli föräldralediga igen när riksdagen öppnar. Vänsterpartisten Linda Snecker är en av de som har gjort detta.
Å andra sidan kanske man bör vara tacksam. All offentlig makt går, som det heter, ut över folket – och riksdagsledamöter som är lediga tenderar att göra mindre skada än när de är i tjänst. Det är långt ifrån säkert att kortare ledighet skulle ge bättre politik. Snarare tvärtom.
Riksdagen har få bråkstakar – på gott och ont. Nackdelen är att partiernas ledningar och deras tjänstemän får enorm makt när ledamöterna reduceras till knapptryckare. Fördelen är att det underlättar politiska uppgörelser, eftersom förhandlarna alltid vet exakt hur många röster de har bakom sig. Risken att någon avviker är minimal.
Ofta lyfts det stora antalet riksdagsledamöter – 349 stycken – fram som ett problem. Varje ledamot får en begränsad makt, och många upplevs mest som ett slags måsar: de flaxar runt och skränar, men ingen vet riktigt varför eller om de egentligen gör någon nytta.
Förmodligen är dock förmånerna ett större problem än antalet. De leder till att ledamöterna, så länge de sitter i riksdagen, har en levnadsstandard som i många fall skiljer sig markant från den de hade tidigare. Månader av ledighet, en hög inkomst och andra privilegier dämpar samvetet när partilinjen skaver.
Bråkstakarna är ofta de som har lätt att få ett annat arbete med likartade förmåner.
Allt färre aktiva i partierna och ledamöter som saknar ryggrad ger politiken en märklig riktning. För många politiker är det viktigaste inte väljarna, utan partimedlemmarna – eftersom det är de som bestämmer vilka som får sitta kvar i riksdagen.
Det behövs en reform av riksdagen – en ny balans mellan arbetsinsats, förmåner och antalet ledamöter.
