Vattenfall har meddelat att de går vidare med utbyggnaden av ny kärnkraft i Sverige. Valet av teknik faller på SMR – små modulära reaktorer – vilket på flera sätt är talande.

Planen är att det statliga bolaget Vattenfall, tillsammans med antingen Rolls-Royce eller GE Vernova, ska bygga SMR-reaktorer på plats i Ringhals. Den totala kapaciteten på reaktorerna beräknas bli omkring 1 500 MW.

Förhoppningen är att den första reaktorn ska stå klar 2035. Det är tio år bort – samma tidpunkt som regeringens löfte om ny kärnkraft ska infrias. Kanske är det ingen slump att just det året valts: en symbolisk livlina till Tidöpartierna. Samtidigt ser löftet om ett första spadtag innan valet 2026 ut att spricka.

Det är svårt att tro att beslutet enbart handlar om elförsörjning. Mer sannolikt är det politik. Och det är synd – för Sverige borde snabbt bygga ut sin elproduktion. Det har gått förr att snabbt resa reaktorer, då borde vi kunna göra det igen.

Problemet med energi i Sverige är först och främst ideologiskt, i andra hand ekonomiskt. De flesta svenskar bryr sig inte om hur elen produceras, lika lite som de funderar på hur vattenverken fungerar. Det viktiga är att det är billigt, stabilt och rent.

Men energifrågan har politiserats till vansinne. Miljöpartiet och klimatrörelsen springer i rakt nedstigande led ur antikärnkraftsrörelsen, och motståndet sitter i deras DNA. Resultatet blir dyra, ineffektiva och ofta miljöskadliga lösningar.

Socialdemokraterna är lika motsägelsefulla som alltid. De prioriterar makten framför logik. Magdalena Anderssons syn på kärnkraft liknar en kvantfysisk gåta: hon behöver både ett fungerande näringsliv och ett regeringsunderlag där Miljöpartiet finns med. Industrin vill ha mer kärnkraft, MP vill ha avveckling. Alltså blir svaret från S olika beroende på vem som frågar och när hon frågar.

Här ligger kärnan i problemet. Kärnkraft är dyrt och kräver stabila villkor. Ingen investerar 400 miljarder i en verksamhet som riskerar att stängas bara för att Andersson behöver några extramandat. Företag kan inte bära investeringar som tar 25+ år att räkna hem om de riskerar att avbrytas i förtid.

Socialdemokraterna har redan visat att de gärna offrar reaktorer för att vinna regeringsmakten. Någon hundraprocentig garanti kan man aldrig få, men frågan är om det går att knyta S till ett löfte som inte kan brytas av MP eller C.

Ett möjligt scenario är att Tidöpartierna backar från sitt motstånd mot subventionerad havsbaserad vindkraft. Om S får det de vill kan de, och kanske även MP, acceptera kärnkraften som en del av mixen. Avfallet ogillas, men det är trots allt fossilfritt.

En av fördelarna med att ha flera små reaktorer är att de är enklare att balansera effektuttaget från. Kombineras kärnkraft och vindkraft är del enklare att gå ner i effekt med flera mindre reaktorer än med större reaktorer när det blåser och att sen öka reaktorernas effekt när vinden mojnar.

Att Vattenfall går först kan ha två förklaringar: Dels visar det industrin att Sverige menar allvar - det kommer att byggas mer kärnkraft. Dels ger det Socialdemokraterna en säkerhetsventil. Om de vill offra några reaktorer för att säkra makten är det enklare att lägga ned statliga anläggningar än privata – skadan på ekonomin blir mindre.

Men en sådan kohandel – vindkraft åt de rödgröna, kärnkraft åt Tidö – skapar nya problem. Mer vindkraft ger mer volatila priser, fler timmar med noll- eller minuspriser, och därmed pressad lönsamhet för all elproduktion. För kärnkraften blir det särskilt känsligt, eftersom systemet med lägsta prisnivåer då innebär att kostnaden vältras över på skattebetalarna.

Så ja – beskedet om ny kärnkraft är goda nyheter. Men att det slutar gott är långt ifrån säkert.

Läs även: Tusen brott i veckan stoppas – av en metod som borde vara självklar