Hjort: Rösta bort politikerna som avskaffar söndagssteken men som har råd med annat

När TT rapporterade att 33 kommuner i Sverige, fler än var tionde, skär ned på maten utbröt en het debatt. Framför allt drabbas äldre och ska inte längre få Bregott, smaksatt yoghurt, kött och fisk.

På ett äldreboende i Arboga tas söndagssteken bort. Ett glädjeämne för de äldre försvinner. Rut, en 84-årig dam på boendet, beskriver det som att hon inte längre har något att se fram emot.

Det är hjärtskärande att höra. Och det finns många Rut runt om i landet. På samma sätt drabbas även barn, eftersom skolor och förskolor också köper in mat.

Det är svårt att läsa utan att känna skam. Och Rut är inte ensam. Det finns många äldre som lever med ensamhet, begränsad rörlighet och en vardag där personalen springer mellan larm. För en del är måltiden dagens enda tydliga höjdpunkt. Inte för att maten är lyx, utan för att den är mänsklig.

Det är människor som slitit hela sitt liv och som på ålderns höst förtjänar värdighet. Deras arbete har byggt och lagt grunden för mycket av det vi har. Deras glädjeämnen är inte bara en kostnadspost utan också en skuld vi har till dem.

De avstod lön för att vi skulle kunna gå i skola, ha sjukvård och mycket annat. Nu är det vår tur att ta räkningen för deras behov. Vi kan inte först ta emot deras pengar och sedan, när det är vi som betalar skatt, glömma bort dem.

Som en gädda i vassen kastar sig Socialdemokraterna in i debatten. De vet på några sekunder att det är Tidöpartiernas fel. Det är ju alltid deras fel. Som så ofta handlar det mer om att få peka finger än att bry sig om någon.

Men några invände att vi faktiskt har kommunalt självstyre. Kommunerna får både bestämma själva och beskatta invånarna. Borde inte de ha ett ansvar?

Nej då. Magdalena Andersson vet hur det ligger till. Det blev skattesänkningar för de rikaste och därför kunde man inte köpa söndagsstek till de äldre. Men med henne som statsminister blir steken kvar.

Möjligen är det en nyfunnen känsla för äldre och deras välfärd. Andersson har ju varit med i partiledningen när lotterier sög ut äldre och skickade dem som inte kunde betala till Kronofogden. Men nu är det tydligen viktigare att pensionärer får stek än att SSU får lotterivinster till pizza. Socialdemokratisk moral är ett ämne så komplicerat att teoretisk fysik framstår som banalt.

Socialdemokraten Ola Möller vet att det är en direkt effekt av att Tidöpartierna under fyra år inte har gett tillräckligt med pengar till kommunerna – de där kommunerna som har egen beskattningsrätt. Man bör försiktigt påpeka att det där fjärde året han talar om till största delen styrdes av Andersson. Men det kanske är småaktigt.

Däremot verkar det finnas ett annat mönster. Av de 33 kommuner som drar ned på maten är 24 socialdemokratiskt styrda. Hoppsan.

Vilket leder till något som är en självklarhet: varje krona i var och en av de 33 kommunerna används inte på bästa sätt. Det handlar inte bara om att ha för lite pengar, utan om hur de används.

I Borås, en av städerna där man skär ned, ger man 24 miljoner till en djurpark. Socialdemokraterna som styr prioriterar djurparken framför de äldre. Hur tänkte man när man satte ihop den budgeten? För oss som inte är socialdemokrater är det inte en fråga om en budget utan ett moraliskt bokslut, där de röda siffrorna inte är förluster utan etiska brister.

Därför är djurparken, och liknande satsningar, pudelns kärna. Det är inte kommuner på ruinens brant som måste skära ned. Det är kommuner som driver projekt, har drösar av kommunikatörer, skickar ledningen till Almedalen och på andra sätt spenderar friskt.

Det är, kort och gott, kommuner som väljer annat framför maten, som väljer annat framför de äldre.

Maten är en fråga om prioritering: vad politikerna tycker är viktigt. Demokrati är inte att ”vilja väl”. Demokrati är att välja Men kanske framför allt är det en fråga om hur viktiga de äldre är för politikerna.

Går man in på kommunernas hemsidor hittar man allt det där. Arboga har inte råd med söndagssteken till dem som slitit ett helt liv.

Men man har råd med kommunal föräldrautbildning för att föräldrar ska få en lugnare relation till sin tonåring, man kan öppna en filial till Fritidsbanken i ishallen, man kan bjuda företagare på lunch, man spolar isbanor, man visar hur 3D-printrar funkar och en massa andra aktiviteter. Man har råd med massor av aktiviteter.

Aktiviteter som kommunen betalar för – aktiviteter som kommunen, till skillnad från äldres mat, väljer att prioritera. Och prioriteringar visar vad som faktiskt är viktigt.

Det hade säkert varit skönt för kommunerna om staten hade gett höjda statsbidrag till mat. Att staten hade prioriterat så att kommunerna inte behöver göra det själva. Men då hade vi inte behövt politiker, utan kunnat låta tjänstemän sköta saker direkt.

För demokrati är att prioritera. Att rösta är att välja mellan de politiker som prioriterar äldre – eller de som tycker att djurparken ska få några miljoner extra. Eller på politikerna som hellre ser att barnfamiljerna är glada över isen medan pensionärerna är för gamla och trötta. Många äldre hinner ändå säkert avlida innan det är val, så vad spelar de för roll?

Rösta bort dem som är så svinaktiga att de sparar på dem som byggt upp landet för att andra saker är roligare. Man behöver inte ens byta block – man kan bara välja dem längre ned på listan som står upp för det som är rätt och riktigt.

Om du inte vill rösta bort dem av ren anständighet, så gör det av självbevarelsedrift. För en dag är det du som är gammal och det enda du har att se fram emot är söndagsmiddagen.

Den dagen vill du ha politiker som bryr sig mer om dig än om djurparken.

Läs även: Vänsterns blinda fläck för extremism

Följ mig gärna på X/Twitter