Hjort: Vänsterns blinda fläck för extremism
Delar av den svenska vänstern har gjort radikala rörelser till politiska kramdjur. Men bakom symboliken finns en ideologi som krockar med demokrati, rättsstat och politiskt ansvar – och som möts med en anmärkningsvärd tystnad.
För många i vänstern är delar av de kurdiska självständighetsrörelserna nästan som ett kramdjur för vuxna. Radikalt vänster, kvinnor i främsta ledet och utan kompromisser.
Den politiska vänstern har länge haft en romantisk relation till vissa radikala rörelser. Symboliken är tilltalande: kompromisslöshet, revolutionär estetik, kvinnor i frontlinjen, kamp mot auktoritära stater. Det skapar identitet, mening och moralisk självbild. Men det skapar också en blindhet.
De svenska grupper som stöttar dem får del av samma aura och ger den där sköna känslan av att själva vara revolutionär – samma känsla som i tonåren väcktes av bilderna på Che Guevara.
Problemet är att det handlar om en ideologi och om idoler som rimmar illa med demokrati.
Det syns tydligt. I Sverige är den hårda kärnan för denna ideologi Rojavakommittéerna. Det är, ska man medge, en grupp som hundraprocentigt går in för det de tror på.
När de inte gillade den svenska ansökan om Natomedlemskap försökte de sabotera relationen till Turkiet genom att bland annat hänga upp en upp-och-nervänd docka föreställande Erdogan.
När de inte gillar ministrarna Johan Forssell och Benjamin Dousa slår de till mot deras hem.
Det sker fördömanden, framför allt från borgerligt håll. Men från vänster är det långt ifrån lika tydligt. Redan någon dag senare demonstrerar socialdemokraten Lawen Redar i samma demonstration som Rojavakommittéerna.
Läs även: Lawen Redars bristande omdöme
Vänsterpartiet går längre, och bland deras politiker hyllas kommittéerna. En ledamot i Vänsterpartiets fullmäktige i Malmö tycker att det är ”förjävligt” att en person häktats för ofredandet av ministrarna. Han anser att ministrarna borde spärras in i stället.
Även andra vänsterpartister har gillat bilder från angreppen mot ministrarnas hem. Bland dem finns en ledamot i den lokala partistyrelsen i Malmö och en ledamot i Ung Vänsters förbundsstyrelse.
Det fanns en bred uppslutning bakom den före detta ordföranden för Centerpartiet Anna-Karin Hatt när hon avgick efter att ha upplevt hat och hot. För Vänsterpartiet verkar det mindre allvarligt när det drabbar Tidöpolitiker.
Magdalena Andersson har fördömt angreppen – några dagar senare, och i samband med att hon tar upp att ett hakkors ritats på socialdemokraternas partilokal i Mjölby. Hon skriver:
”Det hör inte hemma i Sverige. Här ska det vara tryggt att engagera sig politiskt. Det är en grund för demokratin. Extremism ska alltid bekämpas.”
Det är fina ord, som de flesta kan instämma i. Ord som väcker frågor om hur det lät när det kastades saker på talare i riksdagen, när Maria Malmer Stenergard fick sitt hem besökt av Rojavakommittéerna, när riksdagsledamöter trakasserades utanför riksdagen och inte minst när Carl-Oskar Bohlin jagades på väg hem från riksdagen.
Vi minns Anderssons ord då. Eller gör vi det? Fanns det stora avståndstaganden? Talade hon om hat och hot när det fanns en banderoll med texten ”Vi hatar Jimmie, Ulf och Ebba” utanför riksdagen?
Kommer extremismen att bekämpas när den kommer från vänsterpartier och Rojavakommittéerna?
För det är en verklig extremism vi ser i Vänsterpartiet. Deras ungdomsförbund kallar sig kommunister, och det finns en utbredd antisemitism. När vänsterpartisten i Malmö intervjuades och sa att han ville att folk skulle spärras in för att de för en politik han inte gillar, uppstod inget ramaskri i partiet. Dadgostar gick inte ut och förklarade att man omedelbart inlett ett uteslutningsärende.
Uppenbart är partiet bekvämt med både totalitära och auktoritära uppfattningar. Men hur är det med de andra partierna?
Miljöpartiet är mycket tyst och får anses ha accepterat Vänsterpartiets syn på politik och demokrati. Centerpartiet har en slags läpparnas bekännelse om att V inte får ingå i en regering, men det är inte sannolikt att de tvingar fram ett omval eller låter Tidö fortsätta på grund av Vänsterpartiet.
Och kvar har vi Magdalena Andersson. Hon vill bli statsminister igen. Vad är viktigast för henne: att stänga ute Vänsterpartiet – eller att bli statsminister?
Läs även: LO:s småaktighet är ingen ekonomisk analys
Följ mig gärna på X/Twitter