Facebook noscript imageHjort: Sambeskattningen avskaffades – varför avskaffades valfriheten?
Hoppa till innehållet

Hjort: Sambeskattningen avskaffades – varför avskaffades valfriheten?

Det borde vara familjen, inte Skatteverket, som beslutar kring sambeskattning. Bild: AI
Det borde vara familjen, inte Skatteverket, som beslutar kring sambeskattning. Bild: AI

Att staten styr familjers beteenden genom skattesystemet väcker sällan protester. Men tanken att familjer själva skulle få välja hur de beskattas betraktas fortfarande som kontroversiell. Det säger mycket om svensk familjepolitik.

Att staten med hjälp av skattesystemet har stora synpunkter på hur familjer ska leva provocerar väldigt lite. Däremot ses det som en stor provokation, och ett hot mot jämställdheten, om familjer själva skulle få välja. En jämställdhetspolitik från 1970-talet skuggar fortfarande familjers möjligheter att styra sina liv. Sambeskattning vore ett bra alternativ för många familjer.

Sambeskattning är en fråga som provocerar i Sverige. Vi är ett av de länder i världen där staten har stora synpunkter på hur familjer ska organisera sin ekonomi. Sambeskattning innebär alltså att en familj beskattas gemensamt, inte som två enskilda individer. Att sambeskattningen avskaffades 1971 ses som en stor seger för jämställdheten. Det blev ekonomiskt ofördelaktigt att vara hemmafru, något som uppfattades som ett hot mot jämställdheten. Sedan dess kan inte familjer, utan bara individer, beskattas.

Sambeskattningen avskaffades i jämställdhetens namn. Frågan är varför valfriheten skulle avskaffas samtidigt.

Invändningen är förstås att sambeskattning kan minska drivkrafterna till arbete för den som tjänar minst i hushållet. Det argumentet ska tas på allvar. Men slutsatsen följer inte. Om människor anses kapabla att välja utbildning, bostad och pensionssparande bör de också anses kapabla att välja hur familjelivet organiseras.

Frågan är dock mer komplicerad än så, och den förtjänar en riktig debatt. Här finns en konflikt. Två hushåll med samma inkomster behandlas olika av staten. Det kallas rättvisa endast om man redan har bestämt sig för vilket familjeliv som är det rätta. Ska den politiska synen på jämställdhet eller familjers rätt att välja själva vara överordnad? Det rimliga svaret är att familjers rätt att leva som de vill är överordnad politikers vilja.

I dagsläget orsakar skattesystemet en ganska märklig orättvisa. Ett par där båda har 60 000 kronor i månadslön kommer att ha högre både disponibel inkomst och pension än ett par där den ena tjänar 100 000 kronor och den andra 20 000 kronor. Sverige har ingen officiell familjemodell. Men skattesystemet har uppenbart en favorit.

Pensionen påverkas också, om än mer indirekt. I Sverige är den allmänna pensionen inkomstgrundad – men bara upp till ett tak på ungefär 60 000 kronor i månaden. Det betyder att paret med jämna inkomster maximerar sin pensionsrätt. Det andra paret gör det inte. Den höga lönen ger ingen pensionsrätt på den del som överstiger taket, medan den låga lönen ger magra avsättningar. Sammantaget får de avsevärt sämre pension, trots identisk hushållsinkomst och högre inbetalning av skatt.

Ännu tydligare blir orättvisan när man ser till den disponibla inkomsten. Bruttolönerna är identiska, men den progressiva skatten gör att nettot skiljer sig markant. Staten har åsikter om hur du bör leva. Skattesedeln visar vilka.

Skillnaden mellan paren ovan är tydlig. Paret med lika inkomster får en disponibel inkomst som är mellan 3 000 och 6 000 kronor högre per månad än det andra paret. Det motsvarar mellan 36 000 och 72 000 kronor per år. Skatten beror inte bara på hur mycket hushållet tjänar, utan också på hur inkomsterna råkar vara fördelade inom familjen.

På tio år innebär skatteskillnaden en halv miljon kronor. Inte för att hushållen tjänar olika mycket, utan för att staten bestämmer hur inkomsten bör vara fördelad mellan dem. Det kallar vi rättvisa.

Varför ska skattesystemet straffa vissa familjer? Folk måste få leva som de vill. Det är inte en fråga för Skatteverket. Om vissa familjer vill ha en person som tjänar betydligt mindre än den andra är det inte myndighetens sak att bestraffa det. De flesta borde reagera på att det i skattesystemet finns en inbyggd styrning av hur familjer ska leva. Det är i högsta grad en privat fråga, inte en fråga för Skatteverket.

Frihet innebär inte bara rätten att göra rätt val. Det innebär rätten att göra val som politikerna själva inte skulle ha gjort.

Sambeskattning reduceras ofta till en fråga om hemmafruar, men frågan är mer komplex än så. Det kan handla om deltidsarbete, ett företag som startas och där det är svårt att ta ut lön, en konstnär eller många andra situationer där skillnaderna i inkomst är stora. I sådana situationer hade många par gynnats av att få beskattas gemensamt. Att alltid, eller under en period, beskattas gemensamt borde vara en möjlighet för dem som vill.

Vi tillåter val av skola, val av vårdcentral och val av pensionssparande – men inte val av hur familjen beskattas. Det valet gjorde politikerna 1971. Det gäller fortfarande. Ett samhälle som litar på människor borde också lita på familjer.

Frågan är inte om alla ska sambeskattas. Frågan är varför staten ska förbjuda dem som vill. Ett samhälle som litar på människors förmåga att välja utbildning, bostad och pension borde också kunna lita på familjers förmåga att organisera sina egna liv.

Läs även: Arbete måste vara normen

Följ mig gärna på X/twitter

Klas Hjort

Mejl: klas.hjort@bulletin.nu

Ledarskribent på Bulletin med politisk tjänstemannabakgrund både från Riksdagen och Europaparlamentet.