Hjort: Transformationsutvecklare eller lärare – vad ska skolan prioritera?

Debatten om friskolor har under lång tid fastnat i en förenkling som gör mer skada än nytta. Frågan om vinster har tillåtits dominera på ett sätt som tränger undan andra, mer avgörande aspekter av hur skolan faktiskt fungerar. Kvalitet ställs mot utdelning, som om detta vore den enda relevanta motsättningen. Det är det inte. Världen är långt mer komplicerad än så.

Samtidigt undviks en betydligt mer obekväm diskussion: hur effektiv den kommunala skolverksamheten egentligen är. Det finns inte belägg för att offentligt drivna skolor arbetar nära någon form av optimal resursanvändning. Tvärtom vittnar många kommuner om slöseri, felsatsningar i budgetar, lokalkostnader och prioriteringar som ligger långt från klassrummets verklighet.

Ett återkommande exempel är hur kommuner sätter hyror för sina egna skolor. I vissa fall är de så höga att de i praktiken fungerar som ett sätt att flytta pengar från skolverksamheten till andra delar av den kommunala ekonomin. Det är svårt att se hur detta stärker elevernas utbildning. Och är det inte i praktiken ett sätt att göra just det som man anklagar friskolorna för? Med den skillnaden att den kommunala vinsten delas ut från fastighetsbolaget, inte från skolan.

Den verkliga elefanten i rummet är dock administrationen. Kommunerna har ofta en stor central förvaltning som saknar motsvarighet hos friskolorna. Affärsdrivande verksamheter har generellt en starkare dragning mot värdeskapande och effektivitet, samt en tydligare ambition att flytta resurser från administration till kärnverksamhet.

Läs även: Lärloopar, friktion och annat skattefinansierat snicksnack

Göteborgs kommun sökte i slutet av förra året två nya medarbetare till sin skolförvaltning. Tjänsterna var så märkliga att de blev virala. De kallades ”transformationsutvecklare” och hade arbetsbeskrivningar som var så fluffiga att det var omöjligt att förstå vad arbetet faktiskt gick ut på.

Kostnaden för den centrala administrationen för grundskolan är dock långt, långt större än de två transformationsutvecklarna. Budgeten bara för grundskolan uppgår till cirka 280 miljoner kronor, vilket motsvarar omkring 2,7 procent av den totala kostnaden. Som jämförelse ligger friskolors genomsnittliga vinstmarginal på cirka 3,4 procent före skatt. En betydande del av dessa pengar återinvesteras dessutom i verksamheten.

Självfallet behövs administration. Alla system kräver styrning, uppföljning och ansvar. Men det finns en gräns där nödvändig förvaltning övergår i organisatorisk självupptagenhet. Tjänster som ”transformationsutvecklare” är knappast standard i verksamheter som tvingas prioritera hårt.

Det är här skoldebatten borde börja. Hur stor del av resurserna når faktiskt eleverna? Hur mycket försvinner i ineffektivitet, dåliga upphandlingar, överprissatta lokaler, konsulttjänster och interna projekt vars värde är svårt att ens belägga? Svaren är inte enkla, men frågorna är nödvändiga. Att kontrasten mot privat verksamhet är tydlig råder det knappast någon tvekan om.

Debatten om skolan är skev och handlar om fel saker. Den borde handla om kvalitet, men det är en mer krävande diskussion där man också måste presentera lösningar. En ideologisk debatt om vinster ger däremot möjlighet att delta utan särskilt relevanta svar. Det räcker att skrika högt.

Tänk efter när du senast hörde politiker som var lika upprörda över administration, kommunikation och byråkrati i skolan som över vinster. Någon som på allvar hävdade att transformationsutvecklare utgör ett lika stort hot mot kvaliteten som vinstutdelningar.

Förmodligen var det länge sedan. Väldigt länge sedan. Debatten om vinster fungerar nämligen som en enkel fråga att bråka om, just för att slippa hantera andra problem. Under tiden rullar slöseriet vidare och förvaltningarna hittar ständigt nya kreativa sätt att spendera pengar.

Det är pengar som i stället kunde ha gått till barnen.

Läs även: Genidraget som sätter press på Magdalena Andersson

Följ mig gärna på X/Twitter