Gudrun Schyman hade i veckan en debatt med Gunnar Hökmark om Ukraina. Debatten väcker senare ytterligare debatt. Inte oväntat. Och sedan blir debatten en debattare av Schyman i Aftonbladet. Inte heller oväntat att de tar den. Men det är osäkert om Aftonbladet tar artikeln för att låta Schyman göra bort sig publikt eller för att de anser att hennes åsikter är en rimlig hållning.

Schymans tes är att kriget i Ukraina ska upphöra omedelbart genom förhandlingar. Det har varit så hemskt, så många har dött och effekten på världen har varit så stor att det måste sluta nu. Slagfält löser inte konflikter, menar hon och kallar sig fredsaktivist.

Man kan tycka så. Och kalla sig så. Men det är varken rimligt eller rätt. Tvärtom är det rent vansinne. Det är inte så att man på två sidor av en gräns har samlat vapen och sen anfaller vapnen varandra. En sida vill vara självständig och bygga en demokrati. En sida är förtryckande och vill underkuva den andra. Vapnen på ena sidan är medlet för att förtrycka den andra sidan. Och vapnen på den andra sidan är skyddet mot förtrycket.

Hökmark formulerar problemet väl:
”Det är som om Schyman föreslog att en våldtäktsman eller hustrumisshandlare ska dela bostad med offret för att de ska bli överens.”

Ukraina hotade aldrig Ryssland. Tvärtom anföll Ryssland Ukraina för länge sedan och tog Krim. En olaglig ockupation. I östra Ukraina startade man ett proxykrig. Så vildsint att de till och med sköt ner ett passagerarplan. Nästan 300 civila dog. Kriget har hållit på länge. Innan dess var det andra länder som låg under stövelklacken – Georgien, Tjetjenien och andra. Ryssland vill inte sina grannars väl utan tvinga dem till underkastelse.

Att tvinga Ukraina till förhandlingar skulle bli ett slags ny Münchenkonferens. Omvärlden gör upp över huvudet på en part och belönar samtidigt anfallaren. Putins plan, hans märkliga dröm, var att Ukraina snabbt skulle ge upp och han kunna ta över. Folkmordet skulle skötas lite diskret och det skulle finnas en lydregim. Det var ju en specialoperation och inget krig. Schyman skulle kunna stå med en liten vimpel och vifta – Fred i vår tid.

Ukraina vet vad det innebär när det kommer ryska soldater. Det har hänt flera gånger förr. När Sovjet återockuperade Ukraina efter en kort självständighet efter kommunisternas statskupp så inleddes på 1930-talet ett folkmord på ukrainare – holodomor. Hur många som dog är oklart men runt 7 miljoner är en vanlig siffra. Några menar att det är närmare 3 miljoner döda och de högsta siffrorna går över 10 miljoner och upp mot 14 miljoner. De flesta ukrainare har släktingar som dog. Det är en viktig bit i varför Ukraina vägrar att backa. Världen chockades när massgravarna hittades i Ukraina, liksom bilder av civila som förefaller har nöjesskjutits – eller för den delen våldtäkter eller plundringar. För ukrainare var det förväntat. De har sett det gång på gång genom historien.

Putin lovade att det var slut med krav på mark efter Krim. Apologeter ekade att Krim hade blivit ukrainskt av mer eller mindre misstag under kommuniståren. På samma sätt som det inte var konstigt att östra Ukraina gjorde uppror. Få verkade förvånas över att ”rebeller” hade tunga och moderna vapen inklusive avancerat luftvärn.

Putins löften var inte värda vatten. Precis som före andra världskriget så ställs löften ut. Tvinga den svagare parten på knä och ge oss en bit så ska vi sluta. Vi vill ju bara ha rättvisa, vi känner oss kränkta eller hotade. Egentligen vill vi ha fred. Människor lyssnar på det där, märkligt nog. Schyman tror att Putin den här gången kommer att ha lärt sig. Den här gången kan vi lita på honom.

Hökmarks liknelse med hustrumisshandlaren är åter träffande. Om vi bara vägrar hustrun skilsmässa och låter maken flytta in så blir han snäll. Då slutar han slå. Han har ju lovat. Och det måste vi väl lita på?

Uppenbart är Putin beredd att masslakta civila, slå ut matproduktion både inom Ukraina och exporten som är viktig inte minst för Afrika, bomba barn, sjukhus, skolor och annat. Varför skulle han inte ännu en gång kunna svika ett löfte? Särskilt om världen varje gång belönar honom när han anfaller ett annat land. Han fick Krim, han fick nästan hela östra Ukraina. Nu utgår han från att han får lite till.

Schyman är inte på fredens sida. Hon är på barnamördarens sida. Det ser hon nog inte själv utan tror att hon försöker återskapa freden. Men vad hon gör är något annat. Hon vill rädda honom från ett förnedrande nederlag, från att besegras på slagfältet. Ge honom tid att bygga nya tanks och nya vapen så han kan anfalla någon annan. Igen och igen. Personer som Putin, om de går ut på slagfältet, så är det bara där de kan stoppas. Fred kommer att komma, när den siste ryssen lämnar Ukraina.

Ryssland kan få fred när de vill, det är bara att lämna Ukraina i fred utan ockuperande och mördande soldater – att åka hem. Ukraina sitter låsta med någon som försöker ta över deras land, mörda och underkuva befolkningen. Putin kan avsluta det här precis när han vill utan förhandlingar. Förhandlingar handlar bara om hur mycket av Ukraina han ska få.

Efter så många år i politiken borde Schyman förstå något så enkelt. Men icke.