Dagens system, där Skatteverket kan påföra medborgare en avgift för felaktigt inlämnade uppgifter, borde ersättas med ett straff. Att ha en domstol som fastställer skulden, framför allt kring uppsåtet, skulle också stärka rättssäkerheten. Men lätta inkomster för staten är viktigare än rättvisa.
Om skattemyndigheten bedömer att du har lämnat oriktiga uppgifter eller gjort avdrag som du inte har rätt till kan du få ett skattetillägg. Det är en extra avgift som man tvingas betala på grund av ett fel.
I vanliga människors språk är det ett straff och inte en avgift. Någon tar en rövare och lämnar in en felaktig uppgift eller ”glömmer” att redovisa en sidoinkomst. Staten upptäcker det och ger en bestraffning i form av ett tillägg.
För skattemyndigheten är det mer komplicerat. Då är det en avgift. Vanligtvis är en avgift inom offentlig förvaltning något som är knutet till en specifik prestation. Exempelvis är tullavgifter knutna till tullens kostnader, handläggningsavgifter för att täcka kostnaden för ett arbete och med andra kostnader är det på samma sätt.
På sin hemsida skriver Skatteverket att skattetillägget är en avgift man kan få betala om man ger felaktigta uppgifter. Vilken motprestationen från myndighetens sida är framgår inte. Kanske att rätta deklarationen. Men läser man vidare bland länkarna sorterar skattetillägg under ”skattetillägg och andra sanktionsavgifter”. Sanktionsavgift är ett märkligt ord. Inte minst i sammanhanget.
Slår man upp sanktioner så skriver såväl SAOL, som SO och SAOB att det är ett straff. Svenska akademin är jättetydlig med att det är ett straff att få en sanktion. Ingen av dem lyfter fram att ordet skulle motsvara en avgift för något. Och sanktionavgift borde väl förresten vara samma sak som en straffavgift?
Här finns det fina, eller snarare fula, i kråksången. Om det är ett straff så ställs juridiska krav på när och hur ett straff får utdelas. För avgifter saknas sådana krav. Det gör att staten och skattemyndigheten kan runda lagen och ta ut avgiften utan att uppfylla de juridiska kraven för att få bestraffa någon.
Det saknas inte incitament för staten. Beräkningar indikerar att staten får in ungefär en och en halv miljard om året på avgifterna. Så det finns starka skäl att låtsas som att det är en avgift. Inte minst eftersom ett medgivande av att det är felaktigt utdelade straff kan resultera i krav på återbetalning.
Enligt brottsbalken är ett brott endast ett brott om det begås antingen uppsåtligt, med flit, eller om lagen specifikt anger att vårdslöshet kan bestraffas. Alltså måste åklagare i de flesta fall bevisa att den tilltalade gjort något med avsikt, eller i undantagsfall inte vetat om, brytt sig om, slarvat etc. Straffmässigt är det, som exempel, väldigt stor skillnad på att medvetet stjäla något i en butik eller av misstag få med sig något.
Genom att kalla det en avgift och inte ett straff rundas hela det kravet. Myndigheten behöver inte hantera frågan om ett ärende skett avsiktligt, av misstag eller av slarv. Eftersom det ju är en avgift för att hantera ett fel så hanteras det inte alls utifrån uppsåt.
För staten är det en god affär, som nämnts. Risken att själva dras inför rätta och tvingas betala ut vad tidigare regeringar redan spenderat ger en ovilja att göra om och att göra rätt.
Att medborgare ska anses oskyldiga tills motsatsen bevisats är mindre viktigt i sammanhanget. Pengar går före moral. Men en ny regering kan ändra detta som en rättvisereform. Och samtidigt utöka rättssäkerheten i skattemål. Men politiskt brukar makt, och medel, gå före moral. Så vi ska nog inte hålla andan medan vi väntar.
Men det vore en önskvärd reform att staten måste bevisa skuld.
