Socialdemokraterna har i stort accepterat Tidöavtalet. I varje fråga finns det några små detaljer där det skapas konflikt för att de vill framstå opposition, men någon egen politik eller egna förslag saknas i stort. Det är lätt att förstå. Tiden med Löfven och Andersson kommer aldrig beskrivas som en svensk guldålder. Inte ens i socialdemokratiska krönikor kommer någon att drömma sig tillbaka till åren med Löfven.

Klämda mellan en verklighet och behovet att skapa en konflikt måste Socialdemokraterna därför hitta frågor där de kan gå till storms, rasa, vara jättearga och ställa krav på regeringen. De måste få utlopp för den där teatrala ilskan som bara en socialdemokrat kan ha. Det senaste decenniets frågor som miljö och migration är i stort stängda. Där är i stort regeringen och oppositionen överens och Socialdemokraterna iddes inte ens backa en misstroendeförklaring mot klimatministern.

För att hitta inspiration måste de gå längre tillbaka och hitta konflikten i Göran Perssons gamla ramsa vård, skola och omsorg. Det är frågor som på sitt sätt är lika viktiga som ekonomi eller sysselsättning, frågor där dessutom många väljare tror på Socialdemokraterna. Ju mer vård och ju mindre energi, migration och brottslighet desto bättre går det för Andersson.

Valet av konflikt är däremot helt obegriplig. Socialdemokraterna menar att det finns en vårdkris och att vårdkrisen är Tidöpartiernas fel. SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, beräknar att det totala underskottet för regionerna blir 15 miljarder kronor för i år, nästa år blir det 25 miljarder. En ökning på över 50 procent får nog betraktas som ett skenande underskott liksom en kris. Så långt har de en poäng.

Skenande underskott är självklart regionernas ansvar att lösa. De ansvariga i regionerna slipper dock Socialdemokraternas kritik trots att de gör egna budgetar och har beskattningsrätt. Trots att de borde spara och fokusera på kärnverksamhet.

Det finns många förklaringar till varför underskotten uppstår. Inflationen är en viktig del. Samtidigt finns det en acceptans för vanskötta ekonomier, en närmast letargisk hållning till att effektivisera verksamheten.

En enkel men förvånansvärt impopulär metod är att satsa på inköpsorganisationen inom regionen. Kommissionen för skattenytta uppskattar att för den offentliga sektorn som helhet kan kostnaden för inköp sänkas med ungefär 12 procent. Det motsvarar 100 miljarder. När Region Stockholm tog hjälp av en inköpare, inlånad från Scania, under Corona pressades inköpspriset på munskydd med 35 procent. Uppenbart finns det andra vägar att lösa de ekonomiska problemen än att avskeda vårdpersonal eller på andra sätt riskera patienthälsan.

Ett av budskapen i Socialdemokraternas kampanj är att om inte regeringen ger regionerna mer pengar riskeras patientsäkerheten. Regionrådets ansvar mot patienter och väljare går upp i rök i Socialdemokraternas försök att skapa en konflikt.

En annan väg att gå för att få ner underskotten är att se över de administrativa delarna av regionerna. Det är inte kommunikatörer utan sjuksköterskor och annan personal i verksamheten som oftast får gå. Fackförbundet Vision redovisar att administratörer i regionerna mellan 2017 och 2022 ökade med 11 procent. Motsvarande siffra för kommunernas administration är 1 procent. Mellan 2018 och 2020 ökade antalet läkare och sjuksköterskor med 3 procent enligt läkartidningen. Det verkar inte vara överskott på vårdpersonal som är problemet med kostnaderna.

Med en artig beskrivning är den socialdemokratiska kritiken urbota dum. Det enkla svaret på regionernas underskott är att kapa det som inte är ett måste och samtidigt utveckla vården. Det är vårdpersonalen som ska räddas, inte administrationen. Det brukade vara Socialdemokraternas styrka att se till att medborgarna får det som de betalar för. ”Gärna region-twittrare, men först rejäl sjukvård”.

Lösningen är inte att staten skjuter till mer pengar så att slöseriet får fortgå ett tag till. I stället är lösningen att sätta väljare, vårdtagare och medborgare i centrum. Där skulle Socialdemokraterna kunna ha en ny fråga att ta i, något som dock aldrig kommer att ske eftersom det finns en stor grupp väljare som lever på de där pengarna – kommunikatörer, regionalkultur, professionella projektarbetare och liknande.

Bakvägen kommer statliga pengar också att komma med krav, vilket underminerar regionernas självstyre. Den lokala demokratin köps ut av staten och politikerna blir svagare. Varför ska vi ens ha regionpolitiker om de ändå inte klarar sina uppdrag, utan behöver statens pengar? Regionerna har beskattningsrätt, egen budget men också ansvar. Ett läskigt ord för socialister.

Den mediala hovsamheten är högst påtaglig. Frågan är också ett exempel på hur antingen svaga eller okunniga journalister borde ställa en hel rad frågor till Andersson om hur hon tänker. Varför frågar ingen Magdalena Andersson om hon är dum eller okunnig om regionernas ansvar? Eller varför Andersson anser att vården ska betalas en gång via skatten till regionerna och sen en gång till i statsskatt.

Regionpolitiker måste börja ta ansvar. Tar pengarna slut, då får man förklara vart pengarna tog vägen. 2022 uppgick skatteintäkterna för regionerna till 308 miljarder.
Till det kom 78 miljarder i statsbidrag. Det borde räcka för att klara patientsäkerheten.