Den tidigare socialdemokratiske riksdagsledamoten och Europaparlamentarikern Jan Andersson förklarade högtidligt i sociala medier att det minsann var Socialdemokraterna som möjliggjort det svenska inträdet i Nato. Socialdemokraterna är alltid navet som allting kretsar kring.

Det spelar ingen roll att det var en regering utan Socialdemokrater som fick in Sverige i Nato. Segern är egentligen Socialdemokraternas, de ska få äran och det är deras förtjänst. Det är inte många som vet det, men en av morgonrutinerna för en socialdemokratisk partiledare är att få solen att gå upp. Tidvattnet sköts däremot av partisekreteraren.

Rent faktiskt är det fel att Socialdemokraterna var viktiga eftersom det redan fanns en majoritet i riksdagen för att gå med. När Ulf Kristersson i en artikel på DN Debatt i fjol förklarade att tiden när Socialdemokraterna hade veto i Natofrågan var över meddelade han också att finns det en majoritet för Nato så kommer han att gå vidare, oavsett vad Socialdemokraterna tycker. Tanken var förmodligen att få in Nato i valrörelsen.

Men när Sverigedemokraterna bytte uppfattning skapades den majoriteten. Rent tekniskt kunde riksdagen gå vidare redan under sommaren och skapa ett mardrömsval för Socialdemokraterna. Hur skulle Magdalena Andersson hantera det ifall riksdagen gjorde en avsiktsförklaring om att gå med när Socialdemokraterna var kluvna i frågan? Partisekreteraren Tobias Baudin berättade om hur han bara ville få frågan överstökad så han kunde knacka dörr.

Här uppstår en helt fascinerande skildring i media. Samtidigt accepteras Socialdemokraternas officiella bild av att de aldrig egentligen varit emot Nato utan att det har handlat om att vänta in Finland. Trots att såväl Andersson som Löfven talade om destabilisering i Östersjön långt in i april och bilden från Göran Greider, Veronica Palm och andra om en 180 graders sväng och ett svek mot en rörelse. Det är en aning förvirrande att förstå och hänga med.

Men för Socialdemokraterna är det livsviktigt att inte få en medial diskussion om att deras särställning i svensk politik är borta. Socialdemokraterna och många journalister har en grundsyn att Socialdemokraterna styr Sverige med pauser för andra regeringar. Sen återgår det till det naturliga igen. Vikarien slutar och den riktiga läraren är tillbaka och det ska bli ordning.

För Socialdemokraterna är den imagen livsviktig, den bär bilden av dem som ett statsbärande parti.

I media syns det tydligt genom att Socialdemokrater ofta tas in närmast som experter som får kommentera andra partiers politik. Inte som oppositionspolitiker och ofta inte i diskussion med partier som kommuniceras. Det har varit väldigt mycket tv-tid för oppositionsledaren om Nato.

Natomedlemskapet handlar inte bara om Nato utan om den särställningen. Om att vara navet i svensk politik. Det var när Kristersson förklarade att han inte längre accepterade ett veto från Socialdemokraterna som den särställningen utmanades. Och den är långt viktigare än lotterier. Skulle det börja fattas viktiga politiska beslut som inte inkluderar Socialdemokraterna och de körs över så normaliseras de och blir ett av många partier. Tanken på Sverige som en tredje väg mellan block är socialdemokratisk men har accepterats av i princip alla partier trots flera borgerliga regeringar. Kristersson sa stopp.

Därför måste det vara en löjlig dans där Socialdemokraterna påstår att de alltid egentligen varit för Nato. Och det var Magdalena Anderssons och Ann Lindes fantastiska uppgörelse som ledde till att vi blev medlemmar. Förmodligen skrev dessutom Andersson en lapp till sin bänkgranne i femman om Nato. Så hon ville både mer och tidigare än Kristersson.

Spelet är ofta fånigt. Men det fungerar och media dansar med. För man vill inte ifrågasätta dem som faktiskt är de som styr.

Kristersson borde lära av det här. Utmana Socialdemokraterna på riktigt så kan stora segrar göras och det finns inget skäl att acceptera deras veton.

Läs även: Natomedlemskapet är en stor framgång