Under riksdagens allmänpolitiska debatt gick en socialdemokrat till attack mot skatteplanering. Men tystnaden kring de egna före detta statsråden som tagit ut hundratusentals kronor i statsrådspension, trots att de är riksdagsmän, är slående. Vill man vara i samklang med folkets moral är det där man ska börja kritisera.
I förra veckan hade riksdagen en allmänpoltisk debatt. Det är en av debatterna där ledamöterna får ta upp vad de vill. Sofie Eriksson, socialdemokratisk riksdagsledamot, höll ett anförande.
Det var ett sådant där lite svavelosande socialdemokratiskt anförande som man får massor av kred internt för. Det börjar med ”Från var och en efter förmåga” och fortsätter sen på den linjen. Socialism av den lite hårdare skolan. Hon är arg, Dagens Industri har avslöjat hur banker tar 300 000 för att lära ut hur man skatteplanerar. ”Sjukt är det”, sa Eriksson. Skatteplaneringen är hånfull och oanständig. Skatt är inget straff. Men framför allt cliff hangern – Socialdemokraterna kommer inte att låta regeringen komma undan om inte detta åtgärdas.
Den kanske mest triviala invändningen är varför hon inte i stället frågade Magdalena Andersson varför hon inte löste detta under sina år som finans- och statsminister. Eller Morgan Johansson varför han inte förbjöd skatteplanering. De hade ju kunnat göra det.
Det berör en viktig fråga. Skatteplanering är lagligt, annars är det skattebrott. Eriksson tycker att folk ska betala mer skatt än de lagligen behöver. För att få ett mer anständigt samhälle. I den meningen har hon rätt i att skatt inte är ett straff, även om många känner så, det är bitvis ett val. Kan man skatteplanera eller få hjälp med det så blir det åtminstone delvis ett val. Och väljer man fel är man enligt Eriksson oanständig. Ganska hårda ord av en riksdagsledamot.
Men det är en legitim uppfattning. Extra krav, i det här fallet att betala mer skatt än man behöver. För att vara anständig.
SVT avslöjade i helgen att flera av dem som satt som ministrar under Löfven och sen övergick till att bli riksdagsledamöter tar ut statsrådspension. Det är pengar som ges som en fallskärm om man förlorar sin ministerpost och måste hitta en ny försörjning. Under en övergångstid ges pengarna så att man kan hitta ett annat jobb.
Det är inte små belopp. Amanda Lindh, som var kulturminister, har fått nästan en och halv miljon. Per Bolund över 700 000 kronor, Märta Stenevi 658 000 kronor. För många är det flera årslöner. Utöver de pengarna har de fått ett riksdagsarvode på 71 500 kronor i månaden. Att gå från regeringen till riksdagen borde inte kräva hundratusentals kronor i omställningsstöd. Det är samma bransch – politik. Husen är ett par hundra meter ifrån varandra. Som riksdagsledamot är dessutom arbetsbördan ofta lägre. Kanske det är svårt att hantera förlusten av status, eller att vänja sig vid andra restauranger. Krävs det nästan fem årslöner för en undersköterska måste det vara tufft att ställa om så.
Även Erikssons partikamrater, de som inte fick fortsatt förtroende att sitta kvar i regeringen, har tagit kompensation för det. Ibrahim Baylan har fått 857 000 kronor och Lena Micko 665 000 kronor. Inga små belopp. Återigen årslöner för många. Pengar som andra avstått från sina löner.
Att folk gör laglig skatteplanering har nog en del problem med men de flesta accepterar det. Politiken har skapat regler och så länge det är inom de reglerna accepteras mycket.
Politiska fallskärmar, skapade av politikerna själva, är det annorlunda med. Det finns en speciell girighet som få accepterar och tycker är okej i att göra som miljöpartister och socialdemokraterna gjorde. Särskilt som flera av dem självmant valde att lämna regeringen till förmån för riksdagen.
Pengarna är också skattemedel. Det är inte en företagare eller löntagare som vill behålla pengar de har tjänat in. Det är politiker som tar pengar som andra betalat in i skatt. Pengar många betalar för att de ska gå till skolan, till dagis eller för att hjälpa de som har det svårt. Det där som Eriksson lyfter fram som så viktigt att det finns pengar till. Som man ska betala till för att vara anständig.
Det finns en annan sida i det här också. Politiker som tar ut orimliga fallskärmar undergräver demokratin. De skapar en elit som har helt andra regler än resten av oss.
Ska Sofie Eriksson ge sig på omoral är det rimligt att börja med att börja städa framför den egna dörren. Att rikta kritiken mot Per Bolund, Amanda Lindh, Märta Stenevi, Ibrahim Baylan, Lena Micko och de andra som tyckte att 71 500 kronor i månaden inte var nog. Så att de behövde hundratusentals kronor i omställningspengar.
I går meddelades det att hela den avgående socialdemokratiska regeringen ansökt om att utlösa sina fallskärmar och därmed kan få upp till 145 000 kronor i månaden, även för de som sitter i riksdagen och får fullt arvode där. Som avgående statsminister får Magdalena Andersson ännu mer. Det maximala beloppet de avgående statsråden kan få är ungefär 1 750 000 kronor totalt.
Kritiken från socialdemokraternas riksdagsgrupp kommer vara noll. Ingen kommer kräva att man avstår från fallskärmen om man får arvode från riksdagen. Man biter inte den hand som föder en.
Läs även: Tar ut fallskärm trots riksdagsarvode
