Hjort: Socialdemokraternas utrikespolitiska pajaskonster
Olof Palme varnade för att utrikespolitiken inte fick bli pajaskonster. Nu är vi där, men det är hans parti som inte kan ta fram en politik som skyddar Sverige.
”Hälsa honom att svensk utrikespolitik är inga pajaskonster. Det är inte hä hä och hepp hepp.” Orden uttalades av Olof Palme och riktades till moderatledaren Ulf Adelsohn efter att denne valt att resa till Finland i stället för att delta i en riksdagsdebatt.
Orden borde broderas på en bonad och hängas upp i Magdalena Anderssons tjänsterum. Hennes utrikespolitiska hållning är uppenbart pajaskonster och något som blir allt mer av en risk för Sverige.
När Andersson skulle väljas till statsminister säkrade hon sitt stöd genom en överenskommelse med den politiska vilden Amineh Kakabaveh, där löften om stöd till kurdiska grupper ingick. Det var en uppgörelse som snabbt fick utrikespolitiska konsekvenser. Den bidrog till en konflikt med Turkiet och försvårade därmed Sveriges ansökan till NATO.
Det utrikespolitiska hattifnattandet tar inte slut där. Först kunde hon inte förmå sig att säga att det var en invasion i Ukraina. Sedan uppstod problem kring att ge vapen. Nato sades först vara destabiliserande och Sverige kunde därför inte gå med – innan hon fick backa från allt. Det är några exempel på konstigheterna hon ställde till med under sina tio månader som statsminister.
Mönstret är svårt att missa. Politiken är inte resultatet av en sammanhållen strategi för Sveriges bästa utan snarare improvisationer. Just det som Palme beskrev: hä hä och hepp hepp.
Nu ser vi den senaste akten i Anderssons utrikespolitiska pajaskonster. När frågor väcks om Europas säkerhet och om hur stabil den transatlantiska säkerhetsordningen är har Frankrike öppnat för diskussioner om hur dess kärnvapenavskräckning skulle kunna spela en större roll för Europas säkerhet.
Det finns en viss skillnad mellan de franska och brittiska kärnvapnen och hur de är integrerade i Nato. Frankrike har helt egen kontroll, medan de brittiska är mer integrerade i Natos struktur. Därför blir den franska diskussionen viktig.
Andersson tänker inte efter utan tar i från tårna och konstaterar att:
”Även i dag har ju Europa kärnvapen så vi kan bomba Ryssland sönder och samman.”
Problemet är att Andersson antingen är okunnig eller bluffar. Det finns inget ”vi” med franska kärnvapen. Om inte Andersson har gömt svenska kärnvapen någonstans är det Frankrike och Storbritannien som kan bomba sönder Ryssland, inte vi. Hela poängen med att föra samtal med Frankrike är att skapa ett sådant ”vi”, och det är just vad Andersson vänder sig emot.
Kärnvapenavskräckning bygger på en brutal men enkel logik. Om en angripare vet att en kärnvapenattack kommer att mötas av ett lika förödande svar kommer angriparen inte att använda kärnvapen. Det är denna balans som under decennier hållit stormaktskonflikter på en konventionell nivå.
Det borde vara enkelt att förstå, och det verkade som att Andersson också gjorde det. Hon träffade ministrar och ÖB och enligt ministrarna delade hon inte uppfattningen, men lovade att hålla sig lugn. Säkerheten är viktigare än käbbel – det är en viktig princip i svensk politik.
Sedan hände något. Regeringens ministrar hävdar att hon lovade lugn och stabilitet i frågan. Andersson förnekar ett sådant löfte och skapar därmed en konflikt. En konflikt hon nu backar från. ÖB är tyst om vad han såg. Märkligt nog menar Socialdemokraterna att kabinettssekreteraren läcker information. Hur man nu kan läcka om något som aldrig har hänt.
Mycket av förklaringen till kaoset i svensk politik ligger sannolikt öppet på Facebook. Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Morgan Johansson deklamerade där sin ståndpunkt om kärnvapen.
Morgan Johansson låter som ett eko av 70-talets fredsrörelse: världen behöver färre kärnvapen, kärnvapen är ett existentiellt hot mot mänskligheten, Socialdemokraterna beklagar den utökade kärnvapenarsenalen – och en lång rad andra klyschor. Hade det inte funnits ett reellt hot om att han kan bli utrikesminister hade det varit komiskt.
Han avslutar med att det är ett nej till kärnvapen på svenskt territorium. Och sedan orden som är ristade i sten:
”Den linjen måste ligga fast.”
Fem ord som förklarar varför Andersson framstår både som en åsna och en säkerhetsrisk. Johanssons linje måste ligga fast. Eller så ser han sig möjligen som den sanna uttolkaren av Palmes arv, och det är den linjen som ligger fast. Den tolkningen problematiseras dock av det där med att undvika pajaskonster.
Det är nog inte heller svårt att gissa vad Amanda Lind, Nooshi Dadgostar och deras partier säger om kärnvapen. Och det är Anderssons underlag för att bilda regering.
Återigen blir det tydligt att Andersson får sitta vid ratten men att det är de andra som styr. Det hon tar hänsyn till är inte Sveriges bästa utan partiets, eller kanske till och med sin personliga önskan att få bli statsminister igen.
Andersson har aldrig varit stark i utrikespolitik. Men när hon låter Morgan Johansson, uppbackad av småpartierna, köra över henne och ta kommandot blir farligt. Bråket om de franska kärnvapnen blottar något väldigt obehagligt. Vinner de rödgröna kommer säkerhetspolitiken att styras av Amanda Lind, Nooshi Dadgostar och Morgan Johansson. Det är som ett eko av valrörelsen 2010, när det fanns ett löfte om att en rödgrön regering skulle kräva att USA avvecklar alla kärnvapen och alla utländska militärbaser.
Den sortens pajaskonster är inte en politik för trygghet.
Läs även: Ännu ett Public service-haveri
Följ mig gärna på X/Twitter
