Hjort: Socialisternas myt om gängen och knarket

Ett problem i den svenska debatten är att politiska frågor ofta ideologiseras från vänster, ges en felaktig tolkning och därmed blir mycket svåra att lösa. För att kunna lösa problem effektivt måste man också förstå dem, och det gör man inte genom en ideologisk lins. Debatten handlar därför inte om hur problemen ska lösas, utan om att först avideologisera dem.

Gängbrottsligheten beskrivs ofta som en fråga om narkotika. Gängen säljer knark, slåss om knark, och knark framställs som något som rika människor ägnar sig åt. Överklassen sägs föda gängen, medan underklassens barn fängslas och dör.

Denna absurda tolkning dyker upp förvånansvärt ofta och är klassisk socialism: ett strikt klassperspektiv där rik ställs mot fattig. Fattiga är offer, rika är förövare.

På liknande sätt beskrivs pengar i debatten. Det är oftare desperation än lyxkonsumtion som påstås motivera brottslingar. Men det är inte att syskonen saknar mat som får ett barn att ta ett morduppdrag. Pengarna går i stället till helt andra saker.

Men låt oss stanna vid pengarna. Varifrån kommer de – och hur mycket handlar det om?

En nyligen publicerad rapport från ESO uppskattar den kriminella ekonomin till minst 352 miljarder kronor, drygt fem procent av BNP. Siffran omfattar allt från svart ekonomi till narkotikahandel. Beloppet är chockerande, men också talande för de problem Sverige står inför – och för varför de inte kan hanteras slarvigt.

Som jämförelse omsätter bolag som Ericsson och H&M omkring 250 miljarder kronor per år. En intressant iakttagelse är att intresset bland svenska socialister ofta tycks vara större för att beskatta aktieägare än för att stoppa kriminella ekonomier.

Ett tydligt exempel på narkotikaförklaringen är Stefan Löfven. Ska man vara ärlig tycks hans regering aldrig ha legat sömnlös över gängen, vilket blir begripligt om man ser problemet som en klassfråga.

– Djursholm, Danderyd – det är där du har den största konsumtionen, sade Stefan Löfven. Skulden för gängen lades på alla som på något sätt brukar narkotika. Någon självkritik kring att Morgan Johansson utsågs till ansvarig minister för att stoppa gängen gick aldrig att se.

Överklassen knarkar och är dum, därför får gängen pengar. Löfvens utspel kostade dyrbar tid genom att utlösa en debatt om vilka grupper som konsumerar mest narkotika – tid som i stället hade kunnat ägnas åt att lösa problemen. Kriminalpolitik ersattes av socialpolitik, och fritidsgårdar som skulle fungera som skyddsvallar blev i stället värvningscentraler.

Problemet är nämligen inte knarket. Det är ett synligt och lättbegripligt fenomen att uppröras över. Men ingen kan på allvar tro att det finns en osynlig narkotikamarknad i Sverige som är betydligt större än H&M:s globala verksamhet.

Ser man i stället på tillgänglig fakta framträder ett annat mönster. Men låt oss börja med ytterligare en siffra. Brottslighet har ofta högre marginaler än många legala verksamheter, och de totala vinsterna uppskattas till omkring 185 miljarder kronor per år. Det motsvarar ungefär vinsterna hos Nordea, AstraZeneca, Volvo Group, Atlas Copco och Ericsson tillsammans.

Mot den bakgrunden bör Tidöpartiernas bedömning om att det krävs minst tio år för att komma åt gängen tas på allvar. Den ekonomi som byggts upp är enorm och kommer att ta lång tid att avveckla.

Den största delen av den kriminella ekonomin består av svart försäljning av varor och tjänster, inte minst svarta jobb. Detta uppskattas till omkring 224 miljarder kronor per år – nästan två tredjedelar av den svarta ekonomin.

Den näst största delen, omkring 20 procent, är det som oftast diskuteras: handel med narkotika, vapen, smuggelgods och liknande.

Därtill kommer bedrägerier och bidragsbrott, som omsätter omkring 40 miljarder kronor per år.

Ovanpå detta finns kringtjänster som penningtvätt, vilka uppskattas omsätta omkring 9 miljarder kronor årligen. De är nödvändiga för verksamheten men genererar i sig inga vinster.

De 20 procent som står i fokus i debatten har redan i dag den hårdaste polisiära bevakningen och ofta de strängaste straffen. Det är rimligt, eftersom det är där de traditionella brottsoffren finns. Men ska man på allvar komma åt gängen är de andra delarna viktigare, eftersom det är där de stora pengarna finns.

Den ekonomiska omfattningen är särskilt problematisk eftersom erfarenheter från andra länder visar att brottsligheten först tar formen av traditionella brott, för att sedan breda ut sig i resten av ekonomin. Narkotika följs av bedrägerier och utpressning, innan kriminella köper eller startar till synes vita verksamheter som både genererar nya intäkter och tvättar pengar.

Våldet är början och det synliga. Men den verkligt samhällshotande verksamheten finns under ytan. Det handlar inte bara om att tömma välfärden eller skapa korruption.

Sverige är ett samhälle byggt på tillit. Den tilliten urholkas snabbt. Allt fler kontroller måste införas, vilket kostar pengar och gör ekonomisk verksamhet krångligare.

Allt detta missas när gängbrottsligheten reduceras till klasspolitik. I fallet Löfven hade det till och med varit mer konsekvent att tala om illegal arbetskraft och utnyttjande – som i fallet med Magdalena Anderssons städerska – än att fokusera på narkotika, om man nu vill bedriva klasskamp.

Ett av de viktigaste skälen till att Tidöpartierna måste vinna nästa val är gängbrottsligheten. Den kan inte återigen avfärdas som ett marginalproblem eller reduceras till en konflikt mellan klasser, i stället för att ses som en konflikt mellan skötsamma och misskötsamma.

Den frågan är för viktig för att tramsas bort.

Läs även: Lawen Redars bristande omdöme

Följ mig gärna på X/Twitter