Fantomsmärtorna hos socialdemokratin efter regeringsmakten tar sig mer och mer formen av konspirationer. Tidöavtalets formuleringar om ett gemensamt samordningskansli där budget och propositioner gemensamt förhandlas fram, snarare än läggs fram färdigskrivna, har nu blivit lite mytisk. Massmedier avslöjar det som helt öppet står i avtalet, men gör det lite skrämmande.
En rad tidningar, framför allt på vänsterkanten, ”avslöjade” nyligen att det ska bildas ett inre kabinett där Jimmie Åkesson ingår.
Kabinettet är lite så där mytiskt och har säkert gustaviansk- eller rokokoinredning. Stolar i guldbrokad och kaffebord i marmor. Där sitter Åkesson, bakåtlutad med sitt snus och förklarar för regeringen vad de ska göra. Pennor som ivrigt raspar ner och kaffe som orört kallnar. Ingen i regeringen hinner dricka sitt kaffe eftersom det är så mycket Åkesson vill få gjort. Vad spelar kaffet för roll, de får ju vara marionettministrar i Kung Jimmies regering. En snabb slurk av det kalla kaffet, kanske en kaka som smygs ner i fickan för att ätas på vägen till tjänsterummet. Det gäller att skynda.
När partiledarna skyndat i väg så blickar Kung Jimmie ut från Rosenbad, bort mot slottet, skrattar och tänker att livet ändå är härligt. Han styr ett helt land och behöver knappt jobba, regeringen sköter det åt honom. Inte har Sverige haft en så avslappad tid för regenten sedan demokratin infördes. Den riktige regenten kan ta förmiddagen ledig och spela paddel så kan Kristersson jobba och få leka regeringschef. När han reser sig och går för att byta om hörs ett lätt metalliskt skrammel när nycklarna till Rosenbad läggs på bordet.
Så är en lite tillspetsad, men ganska utbredd, myt. Hårdast ut är de som menar att valet inte var riktigt riktigt, som Annika Strandhäll har varit inne på. Magdalena Andersson har varit inne på ett liknande spår och sagt att när Kristersson är statsminister är det Åkesson som håller i kopplet. Konspirationen finns där, men i lite olika form.
Det inre kabinettet är givetvis inte så, utan något helt annat. När man bygger ett samordningskansli sker det normalt i tre nivåer. Det är politiskt sakkunniga som sköter vardagsförhandlingar och hanterar det mesta. Kör det fast där så stäms det av mellan statssekreterare och är det fortfarande ogörligt med en kompromiss så sköts det av partiledarna. Partiledarna blir då det inre kabinettet, där en fråga slutgiltigt avgörs.
I den här regeringen sköts förhandlingar med ett parti som inte har sakkunniga eller statssekreterare, så de kommer att ha en annan titel. Men principen kommer att vara densamma.
Hela resan från Tidöavtalet till färdig lagtext, propositioner och liknande måste gå den vägen. Steg för steg måste partierna – regeringspartierna och Sverigedemokraterna – enas medan texterna tas fram. Det mesta sköts på lägre tjänstemannanivå, men är det oklart så lyfts det högre och är det riktigt körigt blir det partiledarnivå.
Så sköts de flesta politiska förhandlingar. I någon form måste varje avtal stämmas av steg för steg innan det blir riktig politik av det.
Och nu är det ett avslöjande att politiken sköts ungefär som den brukar skötas. Dessutom tycks källan för avslöjandet vara Tidöavtalet. Inte någon kammartjänare som under hot om rådbråkning smusslat ut sin berättelse. Utan regeringen och Sverigedemokraterna som helt öppet förklarar hur de vill och kommer att jobba.
Socialdemokraterna är episkt dåliga förlorare. Själva tanken på att kunna förlora ett val tycks omöjlig, snarare är det någon som stjäl makten. Men Marita Ulvskogs klassiska citat om att valsegern kändes som en statskupp börjar allt mer ges en konkret form där det skett ett slags statskupp. Strandhäll har sina misstankar om att twitterbotar tog ifrån Socialdemokraterna regeringsmakten och andra har varit inne på samma spår.
Men den konspiration som tycks äta sig djupast in är att regeringen är en marionett. Den makten vi ser – regeringen – är inte den riktiga utan den ligger hos någon annan. Kanske i ett mystiskt kabinett eller på hemliga regeringsmöten. Tanken att Socialdemokraterna förlorat ett val och ett maktskifte skett tycks de vara oförmögna att ta till sig. I stället måste det finnas en konspiration. Någonting som är större, mörkare och djupare än att de helt enkelt var så kassa att folk ville byta ut dem.
I stället för att skriva en valanalys där Morgan Johansson och Annika Strandhäll får sina egna kapitel så försöker de sprida en konspiration. Det är inte så att folket ville få till ett maktskifte utan precis som med putinpriser, gängbrott som beror på att kommunerna skär ner på fritidsgårdar, poliser som väljer konfrontation i stället för att dela ut armband och bullar eller någon annan av de idiotierna de ägnat sig åt i stället för att sköta landet de fick förtroendet att styra. Det är alltid någon annans fel. Någon djup, farlig makt som lurar i skuggorna.
Och på sängbordet hos varje partilojal socialdemokrat kommer det snart att ligga en liten bok som avslöjar konspirationen. Hur de förlorade makten, varför de inte är älskade av folket och hur mystiska ryska botar spred propaganda så folk tog fel valsedel. Boken kommer att heta ”Sverigedemokraternas vises protokoll”.
Då kommer alla att förstå hur det gick till.
