Hjort: SVT har mångfald utom där det räknas

SVT har ett problem med sin trovärdighet. Stora grupper politiskt till höger har lågt eller inget förtroende för SVT. Samtidigt är kanalerna skattefinansierade och viktiga. SVT dominerar nyhetsvärderingen och utgör en viktig del av totalförsvaret. Det är dem vi ska lita på i händelse av krig. Att det finns problem är väldigt tydligt. I SOM-institutets mätning har andelen med stort förtroende för SVT:s innehåll bland dem som ser sig som klart till höger gått från 57 till 46 procent på ett år.

Ett exempel på när det havererar är dokumentären ”Drevet”, i folkmun känd som ”Bohlindokumentären”. Den havererade innan den ens var klar, efter att Carl-Oskar Bohlin lade ut intervjun oklippt. Det blev väldigt uppenbart att journalisten försökte sätta dit honom snarare än granska.

Det stora debaclet kring dokumentären blev däremot inte Bohlin, utan i stället att SVT fulklippte Jimmie Åkesson så att det framstod som att han kritiserade medierna och kallade dem kassa. I verkligheten sa han att medierna var kassa på att granska varandra. Redan dagar efter dokumentären sändes fick man rätta sig publikt. SVT tycks glömma att förtroende byggs sakta upp, men kan raseras i en enda dålig klippning. SVT visste att Åkesson sa en sak, men klippte det för att lura tittarna. Ändå gjordes det.

Ett annat exempel är när debattören Daniel Eisenberg kontaktar SVT efter att journalisten Elaf Ali sagt att det också finns bra judar. Ali menade att inte alla judar var dåliga, utan att några var bra. Hon har också spridit en lång rad uppfattningar som många uppfattar som antisemitiska – där sionister jämförs med NMR, att araber är en del av begreppet antisemitiskt och annat. Eisenberg undrade om Ali hade passerat gränsen för vad SVT tolererade.

Tänk att någon hade tagit avstånd från till exempel Jonas Gardell och sagt att det finns bra homosexuella också. Eller pratat om att det finns bra svarta också, eller romer. Testet är enkelt: byt ut gruppen. Om meningen är otänkbar om den handlar om svarta, romer eller homosexuella, är den inte mindre otänkbar för att den handlar om judar. Att uttrycka sig så hade varit en enkelbiljett in i giftskåpet.

Utom i SVT om det handlar om judar. Eisenberg fick det något märkliga svaret att Ali inte hade några planerade uppdrag för SVT just då. Inget ställningstagande, ingen princip och inget om det moraliska. Inte ens något om den glidande demoniseringen av judar i Sverige. Utan ett svar om kalenderbokning.

Eisenberg är i en utsatt situation. Det går en våg av hat mot svenska judar. Hatet har blivit nästan rumsrent. Frustrationen när man kontaktar SVT och får ett sådant besked måste vara tung. Inget riktigt svar. Ingen ursäkt. Bara ett kalenderbesked.

SVT:s problem är så omfattande att det räcker att se en nyhetssändning för att bli medveten om problemet. Lösningen är dock mer avlägsen. Viljan att lösa det är ännu mer avlägsen. SVT kan inte kräva förtroende bara för att det är public service, hur viktiga de än anser sig vara.

För att kunna lösa ett problem krävs det första och viktigaste steget: ett medgivande. Men hos SVT sker det motsatta. Tittare som påpekar övertramp demoniseras, utmålas som konspiratoriska eller extrema, och slutsatsen blir att felet ligger hos publiken – inte hos kanalen.

Men förtroende byggs inte så. Man kan inte kräva, skälla eller håna sig till ett förtroende. Den nästan femtedel av befolkningen som röstade på SD fick sitt förtroende för SVT skadat av klippningen av Åkesson. På samma sätt skadades förtroendet för många som ogillar rasism av hur SVT hanterade Elaf Ali och hennes syn på judar.

Väljarna får via SVT se en lögn. De får se Åkesson säga något han aldrig sa eller menade. Hur kan det inte påverka väljare negativt?

SVT måste erkänna sitt problem för att kunna lösa det. De måste se om det går att förändra kulturen eller om det behöver bytas ut en stor del av personalen. Skapa en mångfald som inte handlar om människor med olika bakgrund men som delar samma enfaldiga politiska uppfattningar.

SVT måste förstå den neutrala journalistikens mest centrala princip: det spelar ingen roll vem som gynnas eller förlorar på en granskning. Mediernas uppgift är att ge folket sanningen och låta dem tänka själva – inte att ta ställning eller uppfostra sin publik. Om ledningen varken ser problemet eller begriper denna uppgift, måste den bytas ut.

Märkligt nog skulle SVT behöva en mångfaldsplan. En plan som handlar om hur man skapar en balans där det finns sverigedemokrater i personalen, glada sionister som sitter i lunchrummet och pratar om det fantastiska med Israel och några moderater som tar upp problemen med skatter. Några som balanserar klimatdystopierna. Det är en helt annan mångfald än en grek, en homosexuell och en kvinna som alla tycker att Miljöpartiet är det bästa partiet. För tittarna, och för dem som betalar för kanalerna, är mångfalden i åsikten.

SVT:s mångfald syns på personalfotografiet. Det som saknas är mångfald i perspektiven.

Läs även: Vänsterpartiets dyraste kryss

Följ mig gärna på X/Twitter