Regeringen har beslutat att ge Forum för levande historia i uppdrag att genomföra kunskapshöjande insatser riktade mot unga. Redan ordet ”kunskapshöjande” signalerar delar av problemet. Redan där, i detta fromma lilla ord, anar man en viss förkärlek för att uppfostra snarare än att förstå. Bakgrunden är att Skolverket konstaterat att kunskapen om samtida antisemitism lämnar en del övrigt att önska.

Det avsätts 4,5 miljoner kronor för en treårsperiod. Resultatet ska redovisas 2029. Det är en tidsplan som antyder att problemet antingen är mycket komplicerat eller mycket bekvämt att skjuta framför sig.

Det går att spara en hel del, både tid och pengar, så att problemen kan hanteras redan nu. Den genomgående största källan till oro bland judar tycks komma från vänster, och framför allt från Palestinavänstern i kombination med grupper från Mellanöstern. Ett hot som inte passar in i den gamla trygga mallen av rakade huvuden och kängor. Men det är förstås en iakttagelse som kräver ett visst mått av intellektuell vighet, och sådant är som bekant inte alltid kompatibelt med organisationer för antirasism.

Men låt oss inte fastna i det, utan i vad som är ett mycket stort problem: judars oro tas inte på allvar. Antisemitism är uppenbart ett begrepp som relativiseras och alltför ofta skämtas bort.

I förra veckan pekade Israel ut de tio farligaste antisemiterna. På andra plats kommer svenskan Greta Thunberg. Det borde ha blivit upptakten till en livlig diskussion. I stället blev det, med några få undantag, märkvärdigt stilla.

Några tidningar till höger, bland dem Bulletin, tog upp nyheten och den väckte stort intresse. Till vänster lyftes nyheten framför allt av ETC. Där hade nyheten ett annat innehåll än att det rör sig om ett problem med rasism. Man menar att ”den något godtyckliga metoden” är problematisk.

Några dagar senare vaknar DN. Debatten har varit stor i sociala medier – dels från dem som ser problem med antisemitism, dels från dem som trivialiserar. Till exempel skriver den tidigare socialdemokratiska riksdagsledamoten Hillevi Larsson i sociala medier att det är fel att Thunberg, som bara har rättfärdig kritik mot Israel, rankas högre än förintelseförnekare. Larsson missar en central del: grövre antisemitism är delvis självsanerande, medan kändisar legitimerar åsikter.

DN fortsätter i samma spår. Man menar att listan är fel, att de som har hyllat nazister borde ligga i toppen i stället för att Thunberg gör det. Emma Bouvin skriver:

”Hon är en nagel i ögat på många israeler, inte bara på den israeliska regeringen, för att hon inför miljonpublik har beskrivit det som sker och har skett i Gaza som ett folkmord.”

Med andra ord: det är inte ett problem med Thunbergs antisemitism, eftersom hon bara säger besvärliga sanningar. Israel försöker, enligt DN, hantera saklig kritik med beskyllningar om antisemitism.

DN ger uttryck för en gammal stereotyp: att judar är känsliga för kritik. Därför lyssnar de inte på kritik, utan ropar om antisemitism. Det går med andra ord varken att kritisera Israel eller ta anklagelser om antisemitism på allvar. I DN:s värld är allt i sin ordning och det finns inget att se.

Det finns en liknande händelse från 2024. Då fick Thunberg också en pallplats för sin antisemitism. Det var organisationen StopAntisemitism som gav henne en föga smickrande utmärkelse. Men på samma sätt var medierna tysta.

Trots upprepad rasism, och även utmärkelser för den, tiger medierna. En viktig del är givetvis att bilden av Thunberg inte får nyanseras, men det finns också ett problem i att man i grunden delar kritiken mot Israel. Man ser inte övergången från kritik till rasism.

Greta har inte bara kritiserat kriget. Hon har tydligt tagit ställning för en palestinsk enstatslösning, hon har skanderat ”krossa sionismen” och har rört sig i terroristkretsar. Var och en av dessa handlingar ligger långt över gränsen, och trots det låtsas DN och ETC som att det handlar om kritik mot ett påhittat folkmord.

Vi vet att den här typen av förskjutningar orsakar mer och mer våld mot judar, och att våldet riktat mot judar har ökat kraftigt de senaste åren. Vi har sett terrordåd i flera städer, och det rasistiska våldet mot judar nådde till och med Australien i samband med attacken på Bondi Beach. Gärningsmännen är lätta att identifiera, trots att allt fler referenser till andra världskriget och nazism dyker upp. Men bilden av antisemitismen som ett fenomen som bärs av skinheads och nazister lever kvar.

Annan antisemitism trivialiseras i stället. SKMA, Svenska kommittén mot antisemitism, har varken kommenterat Thunbergs utmärkelse eller hur DN och ETC trivialiserar den. Inte heller Expo har tagit upp frågan. Det är märkligt, men inte förvånade.

Så för att spara ett par miljoner och bidra till den kunskapshöjande insatsen om antisemitism: svenska judar känner sig ensamma och övergivna – av staten, av medierna, av antirasistiska organisationer och av nästan alla. Det är fritt fram att trivialisera, titta bort och på andra sätt ignorera den rasism som svenska judar utsätts för. Dessutom är det inte skinheads som är det stora problemet.

Ensamheten är förmodligen det värsta för många.

Läs även: Valkompassen visar Socialdemokraternas vilsenhet

Följ mig gärna på X/Twitter