Facebook noscript imageHjort: Vad var ditt Amnesty moment?
Hoppa till innehållet

Hjort: Vad var ditt Amnesty moment?

John Cleese tar avstånd från en organisationen han förr mycket aktivt stödde. Foto: Skärmdump/X
John Cleese tar avstånd från en organisationen han förr mycket aktivt stödde. Foto: Skärmdump/X

Det börjar nästan alltid med ett ögonblick. Ett beslut, ett uttalande eller en kampanj som får människor att inse att organisationen de en gång stödde inte längre är densamma. När allt fler hittar sitt eget Amnesty moment är det kanske inte medlemmarna som har förändrats – utan Amnesty.

Komikern John Cleese skrev nyligen på sociala medier om hur han en gång var ett stort fan av Amnesty när organisationen hjälpte politiska fångar. Men nu tar han fullständigt avstånd från den. Bakgrunden är ännu ett bråk kring barn, deras rättigheter och transfrågor.

När John Cleese tar avstånd från Amnesty är det inte bara ännu en kändis som lämnar en organisation. Det är ytterligare ett tecken på ett fenomen som har drabbat otaliga folkrörelser: aktivisterna tar över och de vanliga medlemmarna går därifrån.

Amnesty International har sedan länge blivit en moraliskt bankrutt organisation. Allt fler tar avstånd och talar öppet om att de saknar förtroende för den. En organisation för mänskliga rättigheter har genom aktivism blivit en polariserande höger-vänsterfråga.

Det här är inget unikt för Amnesty. Robert Michels beskrev redan 1911 hur små organiserade aktivistgrupper successivt tar kontroll över stora medlemsorganisationer. Amnestys öde är närmast ett skolboksexempel.

Journalisten Sofie Löwenmark skrev nyligen:

”Medierna måste sluta beskriva Amnesty som en neutral människorättsorganisation. Det är dags att behandla organisationen som andra extrema ytterkantsrörelser och ge läsarna och lyssnarna den kontext de behöver.”

Juridikprofessorn Mårten Schultz delade texten på X och beskrev sitt eget ”Amnesty moment” – den punkt där förtroendet tog slut. I hans fall var det när Amnesty backade en våldtäktsanklagad och menade att offren ljög. När Schultz och andra börjar beskriva sina ögonblick börjar det rulla, och allt fler berättar om sina dåliga erfarenheter av Amnesty.

Varje Amnesty moment är personligt. Men tillsammans berättar de historien om en organisation som har förlorat sitt förtroende. Diskussionen handlar inte längre om varför människor förlorar förtroendet för Amnesty. Den intressanta frågan är hur många Amnesty moment en organisation överlever innan ingen längre tror på den.

Mitt eget ögonblick var när Amnesty påstod att det hade hittats mängder av mördade civila i Ramallah. År 2002 gjorde Israel en räd efter en lång rad självmordsbombningar i landet. Självfallet fanns det inga högar av döda, och Amnesty tvingades backa.

I en tråd som jag skapade om just Amnesty moment svarade Agnes Wold. Hennes Amnesty moment är splittrat, men handlar framför allt om när Amnesty inte stödde Putinkritikern Aleksej Navalny och om organisationens smutskastning av Ukraina. Många andra tar också upp Amnestys hållning till Navalny och Ukraina. Sveket mot Israel och palestinaaktivismen återkommer gång på gång när man läser i sociala medier.

John Cleese skrev i ett annat inlägg att han tar avstånd från den mobb som har tagit över Amnesty. Övertagandet är gammalt, men han har helt rätt. Amnesty är inte en opolitisk organisation för mänskliga rättigheter, utan en mycket politisk organisation.

Historikern Robert Conquest skrev i en krönika det som kom att kallas Conquests politiska lagar. Den andra lagen lyder:

”Varje organisation som inte är uttryckligen höger kommer att sluta till vänster.”

Amnesty har inte kapats av en fiende utifrån – det är en process som drabbar varje organisation som inte aktivt försvarar sig. Aktivister kommer in och försöker bredda verksamheten till att inkludera sina hjärtefrågor och lägga in sin politiska agenda i organisationens mål. De har lätt att bilda allianser och ett betydligt starkare driv än den som bara vill skriva några brev eller på andra sätt hjälpa politiska fångar.

Den som inte orkar bråka med aktivister förlorar organisationen till dem. Varför offra tid med familj och vänner för att bråka med några knäppskallar? Organisationer fungerar ofta hjälpligt långt efter att det här har börjat, eftersom de flesta inte bryr sig. De vill bara göra gott och ge pengar. Men aktivismen är som ett ogräs – rensas den inte hela tiden tar den över.

Konsekvensen av aktivismen är tydlig. Amnesty har svårare att få stöd, pengar och människor som engagerar sig. Konstiga konflikter gör också att riktiga politiska fångar blir utan stöd när Amnesty lägger sin energi på att till exempel kritisera Navalny eller Ukraina.

Det är så sorgligt att se aktivister förstöra organisationer så att människor som behöver hjälp aldrig får den. Det är höjden av självupptagenhet. En gång hade Amnesty en själ. De hjälpte människor och bemöttes med respekt. Sedan kom aktivisterna.

Fråga dig själv: Vad var ditt Amnesty moment? Skriv gärna om det i sociala medier.

Läs även: När Auschwitz blev en gatuteater

Följ mig gärna eller kommentera texten på X/Twitter

Klas Hjort

Mejl: klas.hjort@bulletin.nu

Ledarskribent på Bulletin med politisk tjänstemannabakgrund både från Riksdagen och Europaparlamentet.