Hjort: Vänstern hatar miljardärer mer än den älskar arbetare

Sverige börjar att få en ideologisk kamp för och emot miljardärer. Bakom en udda fixering av rika finns en djupare och viktigare fråga om hur välstånd skapas.
Det är alltid uppiggande när svensk politik lyckas förvandla en ganska enkel fråga till ett ideologiskt gruppterapisamtal. Vänsterpartiets kamp mot miljardärer är vid det här laget ungefär lika förvånande som att SJ har problem med löven på spåren, men Liberalernas motdrag: att Sverige behöver fler miljardärer har fördelen i debatten att det får blodtrycket att stiga på kultursidorna.
Vänsterpartiet angriper dem därför att de är rika. Liberalerna försvarar dem därför att de behövs. Det finns en tydlig konflikt som är intressant, liksom att även om alla partier är inblandade är det V och L som driver frågan.
Vänsterpartiet anser, som bekant, att miljardärer har för mycket pengar, att de knappast kan ha tjänat ihop dem själva och att rikedom huvudsakligen är något som vandrar i arv ungefär som gamla silverbestick eller dåliga alkoholvanor. Ida Gabrielsson, partiets vice ordförande och ekonomiska auktoritet, driver tesen att ingen arbetar sig till en miljard. Man får intrycket att hon föreställer sig svenska företagare som en sorts adliga marsvin som sitter passivt i sidenrock och dricker portvin medan sedelbuntar faller ner från släktträdet.
Det är imponerande att sitta med näsan så nedtryckt i gamla dammiga utgåvor av Marx, Fourier och Proudhon att man missar de svenska entreprenörerna. Det är ett pärlband från Rausing och Tetra Pak till Ingvar Kamprad och Ikea och vidare till techvärldens mer moderna miljardärer: Daniel Ek, Fredrik Wester, Markus ”Notch” Persson och Sebastian Siemiatkowski.
Alla svenska företagare har inte blivit miljardärer, men många har lyckats stort. Landet har producerat duktiga företagsbyggare med en envis regelbundenhet som bara överträffas av den offentliga sektorns utnämning av kommunala mellanchefer. Ett motsatspar som väl fångar konflikten. Är det det offentliga eller det privata som skapar värde?
Angreppen på dem är ofta fåniga. Det handlar om medvetna missförstånd kring skillnaden mellan att jobba hårt och att skapa värde, påståenden om att det är de anställda som skapar allt värde och annat liknande. Det mest fascinerande är kanske att vänstern fortfarande verkar anse att mänsklighetens ekonomiska tänkande nådde sin absoluta kulmen 1848 när Marx skrev ”Det kommunistiska manifestet” och att allt som hänt därefter mest varit ett långt missförstånd. Sedan slog rörelsen igen butiken för intellektuell utveckling. Sett utifrån är den intellektuella stagnationen sorglig.
Men det är samtidigt en central del av den moderna ekonomin att nya företag växer fram, utvecklas och ibland blir mycket stora. Alternativet är i praktiken stagnation. Länder som inte lyckas skapa nya framgångsrika företag blir förr eller senare fattigare, mindre innovativa och mindre relevanta.
Men det finns förstås en detalj som är svår att komma runt. För att bygga ett företag som värderas till en miljard krävs det ofta omkring tusen anställda, även om undantagen är talrika. Tusen människor som får lön, bostadslån, semesterveckor och möjlighet att köpa dyra köksmaskiner som de inte behöver. Det är märkligt att socialister betraktar det som samhällsfarlig exploatering snarare än något åtminstone marginellt konstruktivt. Folk blir ju lyckligare av att få ett jobb och en lön.
När Liberalerna kontrar med att Sverige borde ha som mål att dubbla antalet miljardärer från dagens ungefär femhundra till tusen är det ett rött skynke för socialisterna. Vilket givetvis är en del av Liberalernas strategi; genom att reta upp vänstern framstår de som mer relevanta.
Men ser man till deras grundtanke – att sänka skatter så att vi får ungefär ytterligare femhundra miljardärer – handlar det om väldigt många jobb. Sannolikt sker tillväxten delvis internationellt och de svenska jobben blir färre. Men även om varje ny miljardär inte skapar tusen svenska arbetstillfällen utan bara flera hundra handlar det ändå om en sysselsättningsexplosion. Det är svårt att förstå hur det kan knyta sig i magen på vänstern av vrede och skräck över att hundratusentals människor skulle exploateras av kapitalet.
Tydligare kan man nog inte illustrera att socialister hatar rikedom mer än de vill bekämpa fattigdom och utanförskap. Finns det något bättre sätt att få in mer resurser till offentlig sektor och samtidigt bekämpa fattigdom än hundratusentals nya jobb?
Och märkligt nog är det här konfliktlinjen inför valet. På ena sidan ett vänsterblock som betraktar välstånd som ett slags farsot och hoppas på ett vaccin. På andra sidan Tidöpartierna som åtminstone försöker hjälpa företag och företagande.
Till och med språkligt är det svårt att hävda att Sverige inte blir rikare av fler stora företag, fler investeringar och fler människor som lyckas skapa enorma värden. Men vänsterns relation till sunt förnuft har länge varit instinktivt fientlig och fullständigt irrationell.
Läs även: De kriminella barnen i Akalla vet att de gör fel
Följ mig gärna på X/twitter