Hjort: Vänsterpartiets okända riksdagsledamot

Vänsterpartiet har gång på gång försäkrat att partiet har kontroll över sina valsedlar. Nu har en kandidat som knappt tycks vara känd av sina egna partikamrater blivit riksdagsledamot. Det är inte bara pinsamt för Vänsterpartiet. Det väcker frågor om hur partiet tar ansvar för den makt det vill ha. Dadgostar påstår sig vara trygg med vilka som står på listorna. Men när Mohamed Abdukardir Ali blir invald vet inte ens hans partimedlemmar vem han är.

Det här är därför inte bara en historia om en ovanlig krysskampanj i Dalarna. Det är en fråga om vilket ansvar Vänsterpartiet tar för de människor som ska representera det i riksdagen. Vänsterpartiet vill vara en del av ett regeringsunderlag. Då måste partiet kunna visa att det har kontroll över sin egen organisation och sina kandidater. Den som vill vara med och styra Sverige måste först kunna svara på en betydligt enklare fråga: Vilka är det egentligen som ska göra jobbet?

Ali sökte medborgarskap för två år sedan men nekades eftersom han inte uppfyllde vandelskravet – han var alltför skuldsatt. Med 163 000 kronor i skuld hos Kronofogden bedömdes han inte ha skött sig och fick avslag. Men han hade en skuldsanering, och i februari i år blev han medborgare efter att skulder hade skrivits av. Ungefär ett halvår efter medborgarskapet blir han svensk lagstiftare. Det är en ovanlig resa. Inte minst i övergången från att inte kunna sköta sin ekonomi till att stifta lagar för andra.

Läs även: Nekades medborgarskap – nu inkryssad i riksdagen för V

Den lokale ordföranden för Vänsterpartiet vet inte vem Ali är. Matts Hammarqvist, ordföranden, säger att han inte ens har några kontaktuppgifter till den som blev valkretsens riksdagsledamot. Det måste vara ovanligt med en så svag koppling mellan den förtroendevalde och partiet.

”Jag är själv överraskad över stödet för mig personligen eftersom jag inte har haft nån egen kampanj eller valmaterial”, skriver Ali i ett meddelande till Expressen.

Han tränger undan Kajsa Fredholm, Vänsterpartiets nuvarande riksdagsledamot från Dalarna och partiets klimatpolitiska talesperson. Ali har varit medlem i ett år. Att sitta i riksdagen är hans första politiska uppdrag. Med sina 648 personkryss kom han in, med strax över 300 fler röster än Fredholm.

Hur kan ett parti vaska fram sina bästa kandidater om partiet inte ens vet vilka kandidaterna är?

Den senaste svenska eufemismen är ”doldis” för de personer som kommer från ingenstans och exploderar i kryss. Men till skillnad från lokalvårdaren som faktiskt vårdar fastigheter så är de nya doldisarna inte någon som är känd i partiet och okänd utanför. De är okända för alla.

Det kommer både att bli och behövas en debatt om det finns klanröstning i Sverige, eller om det är en helt vanlig kampanj som ligger bakom framgångarna för vissa ledamöter. Det är en viktig fråga för demokratin. Men det akuta nu är frågan om Vänsterpartiet kan sitta i en regering.

Uppenbart har partiet placerat helt okända namn på sina riksdagslistor där ingen har en aning om vad de står för, vad de representerar eller vad de faktiskt vill. Eller egentligen vem som representeras. Personkryss gör ett sådant agerande riskfyllt. Partiet måste självklart veta vilka som är på listorna och förstå att det går att kryssa sig in. Ali visar varför det krävs bakgrundskontroller, liksom att krysskampanjer kan vara ett demokratiskt problem. Är han den som Vänsterpartiets väljare i Dalarna helst vill representeras av, eller vann han för att få väljare att kryssa honom? I en demokrati ska väljarna välja sina representanter. De ska inte behöva upptäcka att de alls finns efter valet.

Det finns en viktig demokratisk fråga där. Väljarna måste kunna känna att systemet fungerar och att det är rättvist. Men vad innebär det för väljarna när en person blir riksdagsledamot och inte ens är välkänd inom sitt parti utan bara kryssar sig fram? Är den valda ledamoten den som väljarna stöttar, eller uppfattas tillsättningen som orättvis?

Att väljarna har rätt att kryssa den kandidat de föredrar är självklart. Men personvalet befriar inte partierna från ansvaret att veta vilka personer de sätter på sina listor. Väljarna väljer bland kandidater som partierna har presenterat. Därför måste också partierna kunna svara för sitt urval och framför allt veta vilka de är. I Dalarna är det en demokratisk fråga. För Centerpartiet, som överväger att släppa sin röda linje, borde det vara en varningssignal.

Det finns en förhoppning om att Centerpartiet ska byta uppfattning om Vänsterpartiet och stryka sin röda linje och att Centerpartiet ska delta i en normalisering av Vänsterpartiet. Ett parti som sätter någon de inte ens vet vem det är på en riksdagslista visar att partiet inte är seriöst. Det finns mycket som provocerar i det här fallet, och det är uppenbart att Vänsterpartiet har klappat igenom.

Vänsterpartiet vill inte bara vara ett parti bland andra. Det vill ha en del av regeringsmakten. Då blir frågan om vilka som representerar partiet betydligt större än en märklig historia från Dalarna. Ett parti som vill vara med och styra Sverige måste ha kontroll över vilka människor det släpper fram. Annars är den relevanta frågan inte bara vilka som ska styra Sverige – utan vilka som egentligen styr Vänsterpartiet.

Läs även: Låt inte Morgan Johansson bli talman

Följ mig gärna på X/Twitter