Den amerikanska debatten om det amerikanska slaveriet har blivit en del av den svenska debatten. Många i Sverige vill lite in i debatten så att vi också ska kunna bekänna vår skuld, trots att vår del av den transatlantiska slavhandeln var liten. Historiskt har svenskar varit inblandade i många former av slaveri men det faller bort i anspassning till den amerikanska debatten.
Det tycks finnas en speciell gravitation som lyckas få alla amerikanska debatter att förr eller senare bli svenska. Som om Sverige inte hade tillräckligt med problem, så måste de amerikanska också lösas. Eller kanske snarare poseras i.
Den senaste debatten, om slaveriet, har åter poppat upp. Den kommer med lite ojämna mellanrum till Sverige och är alltid lika märklig. Det är nästan som att Sverige vill ha en skuld att bekänna. Att kunna ha varit en av de onda och nu få befrielsen av att erkänna förfädernas skulder och få friheten av absolution.
Slaveriet, för så benämns det oftast, i singular bestämd form brukar syfta på det transatlantiska slaveriet. Det är det slaveriet som lyft sitt ok och lagt det på Västvärlden. Det är underförstått dags att betala tillbaka.
Sverige var en del av det, men en liten. En liten stat i utkanten av Europa som åter tillåter slavhandel under en period och som deltar lite grand i handeln. Men absolut ingen av de stora aktörerna.
Sverige har däremot varit inblandat i en massa annan slavhandel under vikingatiden. Svenskar rövade andra svenskar och dessutom ryssar, balter, polacker, britter, irländare och en massa andra. Det mesta man kom över. Det fanns överallt i norra Europa slavmarknader i olika former. En teori är att vissa av de områden som många städer har som heter Trelleborg inte syftar på trä eller trall utan träl. Alltså där slavar såldes. Liknande marknader fanns runt om i norra Europa och drevs ibland av skandinaver.
Stora delar av dem som frivilligt koloniserade Island var män. Kvinnorna var ofta slavar som inte minst kom från Storbritannien eller Irland. Kraven på ursäkter eller ersättning till islänningar för att de är slavättlingar är ovanligt att se.
Det är på ett liknande sätt med annat slaveri med européer. Barbaresk-stater, en lös gruppering av halvt eller helt självständiga småstater framför allt i Nordafrika tog mycket stora mängder slavar från skepp som kapades. Det gick så långt att Sverige och USA gemensamt var i krig med dem, det första barbareskkriget 1801–1805, för att få slut på slaveriet. Några svenska krav på ursäkter från Libyen, Tunisien eller andra stater har aldrig rests.
På samma sätt riktas kraven på ersättningar och ursäkter alltid mot framför allt den protestantiska delen av Europa och USA. Den arabiska slavhandeln med Afrika började innan den europeiska, omfattade fler personer, och fortgick längre, men där saknas krav på ersättning, trots enorma intäkter från olja och andra fossilbränslen.
Två uppfattningar är återkommande i debatten om slaveri och kolonisation. Den ena är att Väst blev rikt på slaveri och därför inte byggde utan stal sin rikedom. Den andra rör kraven på kompensation.
I dagarna lyftes i Kalifornien krav på kompensation för svarta som kan visa att de är ättlingar till slavar. De skulle få en miljon dollar var. Först ska hemlösa få sina pengar. Det är på många sätt ett märkligt resonemang. Ska svarta som kom på annat sätt än som slavar, men är hemlösa, behandlas annorlunda? Ska slavättlingar från utanför USA få ersättning eller inte – ättlingar till slavar från Kuba, Brasilien eller andra länder som var mycket stora slavnationer under triangelhandeln? Men ännu märkligare är en annan fråga. Varför just nu? Är slavättlingar som föds om tio år historiskt kompenserade eller kan de resa en annan process senare? Kan ättlingar till dem som har många äldre, döda, släktingar få kompensation?
Resonemanget om att Väst blev rikt på kolonialisering vänder på ordningen på två saker. Först kom industrialiseringen som gav ett oöverträffat välstånd i Väst. Sedan kom kolonialisering. Ofta framhävs det att kolonialiseringen, och slaveriet, gav välståndet för industrialiseringen. Vilket är fel.
Kolonialiseringen, inklusive slavhandeln, var en mycket god affär för en grupp privatpersoner. För staterna var det inte alls en god affär utan kostade långt mer än det gav. Värst gick det antagligen i Belgien där staten tvingades ta över kungens konkursande koloni Belgiska Kongo.
Explosionen i BNP i till exempel Storbritannien kom långt efter att slaveriet var förbi – under 1900 talet. Samtidigt är de stater där slaveriet fortgick långt efter att Europa och USA avskaffat det inte alls kända för sin rikedom. Av den enkla anledningen att tillväxt kommer mer av innovation, av kreativitet, frihet och liknande krafter än den låga arbetskostnaden man kan få av slaveri. Varken kolonialism eller slaveri gav Västvärlden välståndet utan det kommer ur den ekonomiska friheten som ger upphov till bland annat den industriella revolutionen.
Det är ingen slump att kraven på kompensation och liknande vänds mot Väst eftersom det är där det finns en mylla för dem. Västvärlden vände sig emot slaveriet och avskaffade det själva långt före resten av världen. Kritiken mot resten av världen är därför mer meningslös. Skulle Saudiarabien hörsamma krav på ursäkter för ett historiskt slaveri?
Men det som skaver mest är egentligen en annan sak. I dag finns en stor mängd slavar, ILO uppskattar antalet till cirka 50 miljoner globalt. Det är en bred definition av slaveri som inkluderar både tvångsgifta kvinnor som anses ägda av maken och olika former av tvångsarbeten. Siffran är fruktansvärt hög.
Det är beklämmande att det tycks finnas en större vilja hos många att gräva ner sig och be om ursäkt för ett historiskt slaveri än att försöka att hjälpa dem som är slavar i dag. Det är en märklig syn på solidaritet och skuld.
