Turerna kring den krisande batteritillverkaren blir allt märkligare. Först försöker bolaget flytta konflikten med fordringsägarna till USA. Därefter börjar bolagets amerikanska jurister hota svenska fordringsägare. Det mest förvånande är den svenska acceptansen för Northvolts agerande.

Att bolaget befinner sig i en akut kris och till varje pris vill överleva är smärtsamt uppenbart. Förmodligen finns en rosa dröm om att precis runt hörnet väntar en kruka med guld. Kan de bara få in lite mer kapital, då kommer lönsamheten. Ur det perspektivet går det att förstå varför bolaget släpper varje uns av moral. Men från övriga intressenter borde det ifrågasättas, inte minst som risken för konkurs är så stor.

Det märkliga är de andra intressenterna och deras tystnad. Svenska pensionsbolag och AP-fonder är delaktiga – varför accepterar de detta beteende från ledningens sida? Flera av dem beskriver sig som etiska men accepterar hur företag slås i bitar på ytterst tveksam grund.

Inte minst Skellefteå kommun borde ställa Northvolt till svars för hur de riskerar att driva fram konkurser och arbetslöshet när underleverantörer går i konkurs.

Näringsminister Ebba Busch borde lyfta frågan om vilken juridik som faktiskt gäller i Sverige och vad som kan anses vara ett anständigt agerande. Samma frågor borde ställas till Kronofogdemyndigheten: accepterar de att svenska fordringar hanteras enligt amerikansk lagstiftning snarare än svensk? Listan kan göras lång, men dessa är frågor som sällan ens ställs.

I stället råder tystnad. Northvolt tillåts fortsätta – de får hota dem de är skyldiga pengar, medan svenska företag som har betalat skatt i tron att Sverige är ett land med ordning och reda dag för dag närmar sig en egen konkurs.

Här är några exempel på bolag och storleken på deras fordringar:

Axioma Concept har krav på 238 miljoner kronor.
Bravida och Microsoft har krav på runt 100 miljoner kronor var.
Sodexos krav uppgår till 65 miljoner kronor.
Stena Recycling och Senior Material har fordringar på cirka 50 miljoner kronor var.
Kanske mest anmärkningsvärt är det kommunala elbolaget Skellefteå Kraft, som har en fordran på 61 miljoner kronor – samtidigt som de är delägare i Northvolt.

Kommunens tystnad i frågan framstår därmed som än mer obegriplig.

Regionen har infört ett krisstöd till mindre företag som riskerar att inte få betalt av Northvolt, men även från dem råder samma tystnad. Trots att pengar som kunde gå till sjukvård används för att rädda företag som Northvolt vägrar att betala.

Till och med media tycks i stort sett acceptera förfarandet. En så enkel men viktig fråga som hur en amerikansk rättsprocess påverkar relationen mellan två svenska bolag uteblir. Inte ens frågan om varför Northvolt försöker kringgå svensk lagstiftning ställs.

Kanske har för många journalister och politiker investerat för mycket prestige i Northvolt-projektet. Kanske finns en rädsla för att kritik mot bolaget skulle leda till ett paradigmskifte i synen på gröna företag. Kanske handlar det helt enkelt om okunskap.

Men det är uppenbart att om större medier dels skulle skildra problemen mer ingående, dels ställa fler frågor till politiker, fonder och andra berörda parter, så skulle situationen förändras.

Vad man hoppas på är svårt att förstå. Kanske finns en förhoppning om att underleverantörerna tar smällen och att Northvolt sedan reser sig ur askan och blir lönsamt. Det är dock inte särskilt troligt. Snarare kan Northvolt skjuta upp en konkurs några månader, innan den till sist blir oundviklig. Då har skadan blivit mycket större – både för de som lurades på sina pengar och för Northvolt självt.

Även om Northvolt skulle räddas genom att låta underleverantörerna ta smällen är det knappast sannolikt att det blir ett föredömligt företag som betalar sina skatter, ersätter sina leverantörer och bidrar till samhället. Tvärtom har de lärt sig att de kan tänja på regler, skapa specialvillkor och själva sätta upp spelplanens gränser. Det vore en olycklig utveckling.

Läs även: Är Petra Lundh rätt person att hantera våldsvågen?