Förra veckan uttalade statsminister Ulf Kristersson att staten ”inte har kontroll över våldsvågen”. På ett sätt är det en självklarhet – hade staten haft kontroll, hade våldet inte skett. Våldsvågen visar tydligt att brottsligheten har eskalerat bortom statens grepp och att det är de kriminella som sätter gränserna för sina handlingar.

Regeringen arbetar intensivt med att få bukt med problemet, men lagstiftningsprocessen tar tid. Polisen får både fler verktyg, mer resurser och ett starkare stöd från regeringen. Bland annat införs i år en möjlighet att avlyssna telefoner även för misstänkta under 15 års ålder, utvisningar blir fler och straffen blir hårdare.

Som en akut åtgärd har 100 poliser tillfälligt flyttats till Stockholm för att bekämpa våldet. Men situationen är svår – många av de inblandade är barn, vissa så unga som 12 år. Gängkriminella bosatta utomlands rekryterar ungdomar via nätet, och uppskattningsvis finns det omkring 600 personer utomlands som driver organiserad brottslighet med Sverige som måltavla.

Att ”knäcka gängen” kommer att ta tid. Redan före valet beräknades det ta minst tio år att vända utvecklingen. Samtidigt är detta en avgörande fråga för Tidöpartierna – deras väljare såg dem som mer trovärdiga än Socialdemokraterna i frågor om lag och ordning. Sviker regeringen i kampen mot gängen kommer de sannolikt att förlora valet.

Ett ovanligt uttalande

Det är ovanligt att en statsminister öppet medger att staten har förlorat kontrollen. Kristerssons uttalande var ärligt, men samtidigt anmärkningsvärt. Vanligtvis är det myndigheterna som lyfter sådana problem, och om de inte klarar att lösa dem, går ansvaret uppåt för att till slut nå regeringen och i sista hand statsministern.

Men i det här fallet borde ansvaret i första hand ligga på rikspolischefen Petra Lundh. Hon är direkt ansvarig för polisens arbete, och först när hennes förmåga kan ifrågasättas bör ansvaret hamna på regeringen. Det finns goda skäl att ifrågasätta redan nu, inte minst eftersom rekryteringen av henne från början var kontroversiell. Som riksåklagare behövde Lundh ett par veckor på sig för att besluta om Snippa-målet skulle till HD.

Läs även: Tystnaden i Snippa-målet

Är Petra Lundh rätt person att leda polisen?

Petra Lundh är en typisk ”första kvinna”. Hon var den första kvinnliga riksåklagaren och är nu den första kvinnliga rikspolischefen. Hon har en bakgrund i nätverket Hilda, som bildades 2006 av bland annat Anne Ramberg för att hjälpa kvinnor att nå ledande positioner inom rättsväsendet och advokatkåren. ”Hildor” har fler gånger blivit justitieminister Gunnar Strömmers rekryteringar.

Men Lundh har inte levererat den kontroll över kriminaliteten som situationen kräver. Att statsministern måste gå ut och säga att staten har tappat kontrollen är ett tecken på att polisen misslyckats – och som rikspolischef bär Lundh ett tungt ansvar.

En annan faktor är hennes yrkesbakgrund. Lundh är jurist, inte polis, och historien har visat att jurister som rikspolischefer har haft blandade resultat. Det är en stor skillnad på att vara i en domstol och att utreda brott. Dan Eliasson är kanske det mest talande exemplet på ett misslyckande, men även domaren Stefan Strömberg tvingades lämna sin tjänst i förtid på grund av bristande polisiär kompetens.

Arbetsmoral och ledarskap

När Lundh tillträdde som rikspolischef väckte en intervju i Svenska Dagbladet viss uppmärksamhet. Där beskrev hon sin syn på arbete och familjeliv:

– Jag har alltid varit väldigt tydlig med att ha mycket tid för familjen. Jag jobbar i princip aldrig på helgerna och brukar gå hem i tid.

Hon betonade också vikten av att kunna släppa jobbet när arbetsdagen är slut.

Detta kan vara en sund inställning i en domstolsmiljö och en viktig förebild för yngre kvinnor. Men som rikspolischef, i en tid av eskalerande våld, kan den inställningen uppfattas som problematisk. Polisyrket kräver ofta övertid och stor arbetsbelastning, särskilt under en kris som denna. Kontrasten blir särskilt tydlig när 100 poliser tvingas flyttas till Stockholm för att hantera våldet – samtidigt som deras chef signalerar att hon undviker övertid.

– Jag tycker att det är viktigt att skicka en signal till medarbetarna att jag jobbar den här tiden, och då gör man det effektivt, men att när man går hem så kan man släppa jobbet och tänka på annat. Det tror jag är helt nödvändigt för att hämta kraft, sade hon i samma intervju.

Vi får onekligen hoppas att rikspolischefen inte ”hämtar kraft” och tänker på annat när det sprängs en bomb nästan varje kväll. Hon säger att hon vill försöka bidra till att göra Sverige tryggare. Men hennes arbete är varken att hålla tummarna för att kollegorna ska klara det, eller försöka utan att lyckas. Lyckas hon inte är hon fel person och måste bytas ut till någon som lyckas.

Regeringens viktigaste fråga

Lag och ordning är en av regeringens viktigaste frågor och kommer att vara avgörande i nästa val. För att bli omvalda måste regeringen inte bara återta kontrollen över situationen, utan även börja pressa tillbaka brottsligheten.

Frågan är om Petra Lundh är rätt person att leda den polisiära delen av det arbetet. Hennes insats hittills har inte imponerat, och med mindre än halva mandatperioden kvar har regeringen knappast råd att vänta på att hon ska växa in i rollen.

Läs även: Centerpartiets kroniska kris