Minnet av Förintelsens är i högre grad ett frotterande i vår kollektiva skuld än en omtanke om de judar som lever i dag. Talen och artiklarna ger en chans att vara på den goda sidan. Däremot är det inte alls lika självklart att stå upp för de levande judarna och deras rättigheter.
Världen älskar döda judar, medan de levande är mer problematiska. Det är en märklig och obehaglig tanke, men den fångar Förintelsens minnesdag. De döda judarna har förvandlats till en symbol för vår kulturs ondska och skuld, men de levande judarna finns inte där.
Förintelsens minnesdag blir mer och mer frikopplad från det judiska och får allt mer en generell karaktär. Talen och artiklarna börjar med ett avstamp i de döda judarna men de levande försvinner bort och i stället handlar det ofta om mer generella problem.
När det allvarstyngda ”Aldrig mer” mumlas fram vid ceremonier och i artiklar är det mer ett löfte om att Västvärlden ska minnas sin skuld än ett löfte om att det aldrig mer ska ske pogromer eller massmord på judar.
För ”Aldrig mer” är här och nu. Vi såg det den 7 oktober. Inte som ett bleknat minne av hur Västvärldens kultur blev ond, utan riktiga mord. Kibbutzer med väggar nedstänkta av blod, utbrända bilar när folk försökte fly ett rave och slaktades längs vägen. De kidnappade som fortfarande inte får komma hem. För dem är skillnaden på Hamas tunnlar och koncentrationsläger semantisk. De lever varje dag med våldtäkter, misshandel och risken att när som helst mördas. Hamas har dessutom lovat att pogromer ska ske igen och igen. Den rödvita armbindeln är ersatt med ett grönt pannband.
Talen och artiklarna på Förintelsens minnesdag kommer inte att handla om den 7 oktober och hur vi svek igen och tittade på när judar mördades. Det kommer förmodligen att vara andra saker som diskuteras. De vanliga pliktskyldiga avståndstagandena för att sen kritisera Sverigedemokraterna, rasism eller något annat som uppfattas som dåligt. Några kommer säkert gå hela vägen och diskutera Gaza.
Det är den vanliga sammanblandningen mellan judar och Israel. Framförallt är det ett evigt påförande av skuld på judar. För hundra år sedan var den synd som orsakade antisemitismen judarnas girighet. Nu är det judisk grymhet som är orsaken till antisemitismen. Tankefiguren bygger på att hade Israel varit en god granne hade Hamas inte ägnas sig åt mord utan åt andra saker. Kanske mer som ABF. Tankefiguren inkluderar också att antisemitismen tar man avstånd från men hatet är judarnas egen skuld.
De döda judarnas kultur hyllas. De pittoreska judiska restaurangerna i Centraleuropa, klezmermusiken och annan judisk kultur som symboliserar judar förr är fantastiska saker att se och uppleva på semesterresor. Den israeliska ravescenen som bara för några månader sedan drogs in i ett inferno av mord och våldtäkter är inte lika värd att skydda. Där har de flesta redan skyndat vidare. Kanske kommer den återskapas senare, om ”från floden till havet” blir en verklighet och det judiska i Mellanöstern försvinner.
På samma sätt som kärleken till det judiska i Europa var begränsad på 30-talet är värnandet om det judiska och judarna begränsat i dag. Det varken behöver eller måste vara så utan det går att göra rätt. I dag kan man stå upp för Israel, för judiskt liv och tydligt och på riktigt säga aldrig mer.
Antisemitismen i dag är annorlunda än för hundra år sedan. Det är inte nazister som i dag paraderar på gatorna och gläds över döda judar. Åtminstone inte sekulära nazister. Nazisternas roll är övertagen av grupper från Mellanöstern. När det var demonstrationer på Sergels torg var nazisterna en liten klick i mängden.
Det talen den 27:nde bör handla om är att värna judar, judiskt liv och judisk kultur här och nu. Hur Sverige åter blir en plats som judar kan fly till i stället för flyr från. Hur Israel kan bli tryggt och en gång för alla bli kvitt terrorism. Att våld mot judar och hat mot judar tar slut nu.
Kampen mot antisemitism blandas ofta ihop med kamp mot nazism. Men kampen mot antisemitism är mot all antisemitism – oavsett om den är kristen, muslimsk, från konspirationer eller bär en annan mask. Det går inte att ta avstånd från nazism och sen titta bort och tycka att man har gjort sitt.
Tyvärr kommer många inte respektera att Förintelsens minnesdag handlar om judar och att värna det judiska. I stället ser de ett tillfälle att prata om just sina käpphästar efter lite inledande prat om Förintelsens fasor. Att aldrig mer sker just nu kommer inte vara det centrala, inte heller pogromen i oktober.
De älskade judarna är de döda. De levande är mer problematiska.
