Hjort: Världen går under! Rösta på Centern!
Från batterifabrikens gröna framtidslöften till visioner om samhällssystem i fritt fall. Emma Wiesners budskap rör sig mellan frälsning och fördärv – och blottlägger en politisk kultur där proportionerna allt oftare går förlorade.
Emma Wiesner är Europaparlamentariker för Centerpartiet. Hon är en av partiets i särklass viktigaste och tyngsta politiker och har stort internt inflytande. Flera gånger har hon förekommit i diskussioner om att bli partiledare. Överlever Centern kan det faktiskt sluta så. Kommer Centerpartiet i regeringsställning är det stor chans, eller kanske risk, att hon blir minister.
Hennes bakgrund är också värd att notera. Före tiden i politiken var hon ”Public and Sustainability manager” på Northvolt. Vad titeln närmare bestämt innebar är oklart, men kombinationen av opinionsbildning och hållbarhetsretorik säger något om den miljö hon fostrats i. Särskilt i ett sådant företag.
Sociala medier har förändrat politikens villkor. Där kan politiker tala utan journalistiska mellanled. Det är en möjlighet, men också en risk. Väljarna får se sina företrädare ofiltrerade, utan redaktionell inramning.
Wiesner gjorde ett klipp häromdagen som tydligt visar hur hon ser på världen. Hon beskriver klimatförändringar och vad de kommer att leda till. Skildringen är som tagen ur Bibelns Uppenbarelsebok, med samma apokalyptiska ton. Kanske kan man också ana en annan uppenbarelse – att det på andra sidan klimatapokalypsen finns ett paradis där de rättrogna räddas.
Se klippet med Wiesner och sprid det gärna. Det är viktigt att folk faktiskt får veta vad hon och andra tror på.
Wiesner menar att man inte märker av klimatförändringarna, men är vänlig nog att hjälpa oss som är blinda. Hon berättar:
– Snälla, du kommer märka av klimatförändringarna. Du kommer att märka när transport och infrastruktur inte längre fungerar. När det inte längre finns värme, el, vatten, kyla till ditt hus. När källaren svämmar över.
Kanske är det dags att du som läsare tar fram en filt nu, för det blir ännu läskigare:
– Det kommer du att märka. Du kommer att märka när priserna sticker i väg, elpriser, matpriser. När vatten ransoneras och det inte längre finns livsmedel på hyllorna i matvarubutiken. Det kommer du att märka.
– Du kommer att märka när sjukdomar är en del av vår vardag, när kolera, malaria och denguefeber sprids i samhället.
– Du kommer märka om antibiotikan slutar att fungera för att bota våra sjukdomar. Och du kommer att märka om det finns regioner i världen, vi inte längre kan besöka för att de är så drabbade av klimatförändringar. Vi kommer att märka när värmeböljor tar liv. När våra nära och kära, våra gamla, inte längre är säkra för att temperaturerna sticker i väg. Det kommer du att märka.
– Du kommer att märka av om det blir en ny flyktingvåg. Om finanssystemet och banksystemet kollapsar. Om det inte går att teckna en hemförsäkring. Men tro mig, den dagen då gräs inte längre är grönt och hav inte längre är blå. Det kommer du att märka. Men den dagen, då kanske det är för sent att göra något åt det.
Det är Wiesners berättelse om undergången - något förkortad.
Ja, om gräset upphör att vara grönt och haven inte längre är blå, lär det inte undgå någon. Den mer närliggande tolkningen vore möjligen att verklighetsuppfattningen sviktar snarare än att färgspektrat kollapsar. Retoriken är talande, men den för tankarna snarare till ett delirium än till en klimatapokalyps.
Samtidigt ska man vara tacksam för att hon blottar sig så här. Hon visar, utan filter, vad hon verkligen tror på: att gräset ska sluta vara grönt, att havet inte längre är blått och att kollapser väntar inom finans, bankväsende, medicin och mycket annat. Det är en existentiell oro – naturen visar oss att vi har utmanat den, och nu kommer vårt straff för att vi inte levt ekologiskt hållbart. Den apokalyptiska klimatismen, en sorts klimateskatologi, är märklig eftersom den bara rymmer en undergång och inget verkligt paradis bortom möjligheten med gröna skogar och vild natur.
Det ger en märklig konflikt. På ytan är Wiesner en av Sveriges viktigaste lagstiftare. Men under ytan hörs ropet ”The end is near”. Världen ska kollapsa, haven slukar oss och förmodligen kommer himlen att ramla ner över våra huvuden. Hon försökte rädda oss via den gröna batterifabriken, men tog sedan chansen att få en europeisk plattform.
Den europeiska plattformen används i samma destruktiva anda som låg bakom Muharrem Demiroks tramsiga påstående om att Sverige snart skulle bada i guld tack vare satsningar som Northvolt, Stegra och liknande.
Övertron på det egna projektet och undergångsretoriken är två sidor av samma mynt: först undviker man katastrofen genom ett rättfärdigt leverne, sedan väntar frälsningen. Men det är inget verkligt paradis, utan några procent mer i tillväxt. Miljöpartiet lovade inte guld men gröna skogar, med Centern får man både guld och gröna skogar. Vi kan nog dessutom få fortsatt blå hav.
Det är allvarligt att vi har lagstiftare som sprider sådant här. En lagstiftare måste kunna ta till sig information, väga den och framför allt förstå konsekvenserna – även de ekonomiska. Politik är inte förkunnelse eller att stå med en undergångsskylt på stadens torg. Politik kräver omdöme.
Frågan är större än bara ett kalejdoskopiskt perspektiv på klimatkatastrofen och människans undergång. Har man så dåligt omdöme att man arbetar med public affairs åt Northvolt, varför får man då förtroendet att bli lagstiftare? Man har ju redan en gång valt att göra grönt nasande till karriär. Hur tänkte Centerpartiet där?
Läs även: Liberalernas har mot ett vettigt EU
Följ mig gärna på X/Twitter
