Det märkliga med P4 Kalmars vindkraftsreportage är inte att en jävig källa dök upp. Sådant händer. Det märkliga är att ingen på redaktionen ställde den enklaste av frågor: varför är den här mannen så annorlunda?
Ett reportage hos P4 Kalmar har väckt stor debatt. Den intervjuade, Niklas Petersson, är närmast lyrisk över de fem stora vindkraftverk som ligger bara 500 meter från hans hem. De 31 meter höga kraftverken fyller honom med en sådan glädje att han berättar om hur han brukar ta fotografier där de är med.
Reportaget väckte ganska snabbt frågor. Motståndet mot vindkraft på landsbygden är stort. Väldigt få vill ha kraftverken, så få att det till och med talas om att minska kommunernas möjligheter att säga nej. Men andra frågor kom också. Det finns ett återkommande fenomen där Public service intervjuar personer som inte är neutrala. Om en intervjuperson har ekonomiska, organisatoriska eller personliga kopplingar till det han uttalar sig om är det relevant för publiken att känna till. Det finns en misstro mot att Public service inte redovisar sådant.
Landsbygdsbor är ofta negativa till vindkraft, men Petersson är glad. Varför är han så annorlunda?
Frågan gjorde många nyfikna. Internet började gräva och det regnade in uppgifter. Ganska snart etablerades att Petersson sitter i styrelsen för ett vindkraftsbolag. Något som inte alls framgår av reportaget. Journalistik handlar i första och sista hand om information. Den här informationen borde ha funnits i reportaget från början. Det märkliga är inte att uppgiften gick så lätt att hitta. Det märkliga är att journalisterna inte berättade den från början.
Reportaget är nu nedtaget och det finns ett slags rättelse.
Kanske är det här allt, kanske finns det mer. Det är inte min poäng eller något jag kommer att lägga tid på. Skälet till det är att jag, och en massa andra, betalar skatt varje år för att få objektiva, högklassiga nyheter. Sådana nyheter som till exempel P4 Kalmar producerar. Om vi betalar skatt för objektiva nyheter borde vi väl kunna begära detta.
Som högst ofrivillig finansiär av Public service skulle jag trots allt vilja be om en tjänst. Förmodligen ett fåfängt hopp, men jag tror att många delar min nyfikenhet.
Kan ni inte göra ett kort reportage och förklara hur det kunde gå så här fel?
I normala företag är återkommande kvalitetsproblem något som man arbetar hårt med att åtgärda. Man skapar rutiner, checklistor och alla möjliga system för att kunna lösa problemen. För Public service verkar kvalitetstänkande och lärande vara något väldigt främmande. Hela tiden sker liknande misstag.
Ett enkelt sätt att skapa ett lärande är att göra reportage om vad som gick fel, ha maximal transparens och låta ansvarig journalist förklara vad som brast. Det skapar enorma incitament att dubbelkolla och vara säker på sin information.
Public service begär medborgarnas förtroende varje dag. Det minsta man kan begära tillbaka är full transparens när något går fel.
Läs även: Ännu ett förbud för att rädda barnen
Följ mig gärna på X/Twitter
