1985 tog jag examen från Väg och Vatten på KTH. Jag hade teoretiska kunskaper, men ingen praktisk erfarenhet. När jag började arbeta som brokonstruktör hade jag aldrig dimensionerat en hel bro – inte ens ett enskilt landfäste. Det företag jag kom till satsade inte på färdiga experter, utan på viljan att lära. Där fanns en självklar kedja: äldre, erfarna ingenjörer förde sina kunskaper vidare till oss yngre. Vi fick börja från början.

Min första uppgift var att räkna enkla stödmurar, handledd av en äldre chef som ännu använde räknesticka. Arbetet var repetitivt, konkret och krävde uthållighet. Vi lärde oss tänka, vi lärde oss förstå – inte bara hur man gjorde, utan varför.

Så byggdes vår förmåga upp. Sakta. Projekt för projekt. År för år. Datorerna blev bättre, vi utvecklade egna beräkningsprogram, men de var alltid verktyg – aldrig ersättare. Det som verkligen växte var vår erfarenhet, vår självkänsla och vårt ansvarskännande. Så småningom var det vi som granskade, kvalitetssäkrade och förde kunskapen vidare till nästa generation.

Det tog trettio år att bygga den erfarenheten. Det går inte fortare än så – inte för en människa.

Men nu sker något som går fortare. Mycket fortare. AI lär sig på nolltid vad vi ägnade våra liv åt. AI kan redan dimensionera broar, optimera bärverk, föreslå lösningar – inte bara snabbt och effektivt, utan ibland kanske mer korrekt än vi någonsin kunde.

Det vi erfarna fortfarande kan bidra med är att granska AI:s arbete. Men vad händer sedan?

När AI har bevisat sin förmåga – vem kommer då att granska? En annan AI? Vad händer med den unge ingenjören som aldrig får börja med att räkna enkla stödmurar, aldrig får känna vikten av små framsteg, aldrig får bygga den där långsamma erfarenheten som formar ett verkligt ansvarstagande? När vägen försvinner, försvinner också möjligheten att växa.

Det här handlar inte bara om ingenjörsyrket. Det handlar om något djupt mänskligt.
Vi människor är biologiskt programmerade för utveckling genom ansträngning. Vi bär inom oss ett genetiskt behov av att bemästra svåra uppgifter och i det känna mening, stolthet och tillhörighet.

När AI hoppar över stegen vi en gång behövde kämpa oss igenom – de steg där misstag, reflektion och förbättring formade oss – så rycks också en av våra viktigaste drivkrafter undan. Det är genom mödan vi lär oss integritet. Det är där vi förstår vad som står på spel när vi tar ett beslut.

AI har inga egna gränser. Det är vi som måste sätta dem. Inte av rädsla, utan av omsorg om det mänskliga. Vi måste försvara möjligheten att vara lärande, kämpande, felande varelser – inte bara effektiva kuggar i en perfekt AI-driven process.

Vi föder barn som växer upp i en värld där vi inte längre är överlägsna i allting. Det är inget nederlag – men det är en påminnelse. När AI tar över stora delar av ”tänkandet” och skapandet, försvinner inte bara vissa jobb. Det riskerar att försvinna något mycket djupare: Möjligheten att utvecklas genom svårigheter. Möjligheten att känna verklig stolthet över ett mästerskap som tagit årtionden att bygga. Möjligheten att vara helt och fullt människa.

Vi kan inte längre ta för givet att världen kommer att erbjuda oss dessa vägar. Vår största utmaning blir inte att konkurrera med AI – utan att bevara det mänskliga behovet av ansträngning, ansvar och utveckling i en tid där AI annars skulle kunna beröva oss det som gör livet verkligt meningsfullt.

Paul Holmgren
Samhällsdebattör och civilingenjör