När företrädare för Miljöpartiet beskriver Kristdemokraternas förslag om förbud mot burka och niqab som ”rasistisk symbolpolitik” sker ett medvetet skifte bort från sakfrågan och in i en retorik där motståndaren misstänkliggörs i stället för att argumenten prövas. Frågan gäller vilken samhällsordning som ska råda i det offentliga rummet.

SE ÄVEN: Miljöpartister: Slöjförbud är ”rasistisk symbolpolitik”

Ansiktet utgör fundamentet för det mänskliga mötet. I ansiktet finns ansvar, igenkänning och jämlikhet. Den som visar sitt ansikte träder fram som individ och deltar i en gemenskap byggd på öppenhet. Den som döljer det placerar sig utanför samma ömsesidighet. Detta utgör ingen detalj i marginalen, utan själva kärnan i ett fungerande samhälle.

Miljöpartiet talar om fria val. Den formuleringen saknar förankring i hur dessa val faktiskt formas. I miljöer där social kontroll, religiösa normer och familjestrukturer sätter ramarna blir valet en funktion av tryck. Ett samhälle som accepterar dessa uttryck i offentligheten accepterar samtidigt de strukturer som ligger bakom dem.

Här uppstår den avgörande punkten som Miljöpartiet väljer att bortse från. Frågan handlar inte om ett fåtal kvinnor i Sverige. Frågan handlar om vilken signal vi sänder till kvinnor världen över. I stora delar av världen saknar kvinnor möjligheten att välja bort dessa plagg. Deras verklighet präglas av tvång, kontroll och begränsningar som definierar hela deras livsutrymme.

Ett förbud i Sverige utgör därför inte en begränsning av frihet, utan är ett uttryck för solidaritet. Solidaritet med de kvinnor som aldrig får en röst. Solidaritet med de flickor som växer upp i system där ansiktet ska döljas och individen underordnas. Ett öppet samhälle som Sverige har ett ansvar att tydligt visa vad som gäller: kvinnan utgör en fri individ, synlig och jämlik.

Att anpassa det offentliga rummet efter normer som i grunden begränsar kvinnor innebär att vi legitimerar dessa normer. Den hållningen riskerar att normalisera det som andra kvinnor världen över försöker frigöra sig ifrån. Det framstår som en märklig form av solidaritet att försvara symboler som miljontals kvinnor saknar möjlighet att slippa.

Det offentliga rummet bygger på synlighet. Kommunikation sker genom blickar, mimik och närvaro. När vissa tillåts dölja sina ansikten medan andra förväntas visa dem uppstår en asymmetri i själva mötet. Den asymmetrin bryter mot principen om jämlikhet.

Miljöpartiet framställer dessutom burka och niqab som religiösa uttryck. Den beskrivningen saknar grund. Islam föreskriver blygsamhet, inte total ansiktstäckning. Dessa plagg har sitt ursprung i kulturella traditioner, inte i religiösa kärntexter. Ett förbud riktar sig därmed mot en social praktik, inte mot en trosuppfattning.

Flera europeiska länder har redan dragit denna slutsats. Lagstiftning har prövats och godkänts med hänvisning till principen om att leva tillsammans. Ett samhälle bygger på gemensamma regler för hur människor möts.

Miljöpartiets linje leder i en annan riktning. Ett samhälle där normer relativiseras, där kvinnors synlighet blir förhandlingsbar och där jämlikhet tappar sin konkreta innebörd.

Ett förbud etablerar en riktning. I Sverige råder öppenhet, igenkänning och jämlikhet i det offentliga rummet. Där möts människor ansikte mot ansikte, utan filter och utan hierarkier.

Detta handlar om mer än Sverige. Det handlar om vilken sida vi står på. Ansiktet utgör inte ett hot. Det utgör ett löfte.