Det finns få symboler som säger så mycket om ett samhälle som synen på ansiktet. Ansiktet är inte bara en kroppslig detalj, utan själva uttrycket för det mänskliga mötet – där tillit, ansvar och jämlikhet får sin form. Den som visar sitt ansikte säger: ”Jag står för vem jag är”. Den som döljer det, säger: ”Jag deltar inte i samma gemenskap”.

Frågan om burka och niqab är därför inte en fråga om kläder, utan om vilken sorts samhälle vi vill vara. Ett samhälle där människor möts som jämlikar – eller ett där kön, religion och tradition tillåts upprätta murar mellan oss.

Religionsfrihet innebär rätten att tro, inte rätten att isolera sig från samhället. Hemmet är en privat zon där var och en får leva som man vill. Men det offentliga rummet är en plats för det gemensamma, där andra människors rätt till igenkänning och öppenhet väger tyngre än den enskildes rätt att dölja sig.

En demokrati förutsätter ömsesidig synlighet. Vi måste kunna identifieras, kommunicera och läsa varandras ansikten. Det handlar inte om kontroll – det handlar om tillit. Samhället bygger på att vi ser varandra, inte gömmer oss för varandra.

Förespråkare talar ofta om “det fria valet”. Men ett val som görs under kulturellt, religiöst eller familjärt tryck är sällan fritt. I många fall är burka och niqab uttryck för socialt tvång – inte personlig övertygelse. Att tillåta detta i offentligheten innebär att staten indirekt godkänner symboler som normaliserar kvinnlig underordning. I längden riskerar det att urholka själva idén om jämställdhet, som inte bara är en rättighet utan en skyldighet i ett civiliserat samhälle.

Ett vanligt missförstånd är att dessa plagg skulle vara religiöst påbjudna. Så är det inte. Koranen nämner endast blygsamhet i klädseln, inte ansiktsslöjor eller fullständig täckning. Burka och niqab är kulturella traditioner, sprungna ur specifika regioner – inte religiösa föreskrifter. Det betyder att ett förbud inte inskränker religionsfriheten. Det inskränker bara rätten att dölja sig bakom en sedvänja som saknar grund i den heliga texten.

Att hävda att ett förbud vore ett angrepp på islam är därför både historiskt och teologiskt felaktigt. Det är snarare ett försvar av de muslimer – framför allt kvinnor – som vill leva i frihet, utan påtvingade symboler.

I det sekulära samhället är neutraliteten avgörande. Ingen religiös symbol – vare sig kors, kippa eller niqab – ska dominera det gemensamma rummet. Men burka och niqab går längre än symbolik: de upphäver själva kommunikationen mellan människor. Ett samhälle där vissa döljer sina ansikten medan andra förväntas visa dem skapar en ojämlikhet i själva mötet. Det bryter mot den västerländska principen om att vi ska vara lika inför varandra, utan förklädnad, utan hierarki.

När Frankrike införde sitt förbud 2011 – senare följt av Belgien, Danmark, Nederländerna, Österrike och Schweiz – prövades lagen i Europadomstolen. Domstolen gav Frankrike rätt med motiveringen att staten har ett legitimt intresse i att skydda le vivre ensemble – “att leva tillsammans”. Det är en vacker formulering: rätten att leva tillsammans. För det är precis vad detta handlar om. Att vi delar ett samhälle, ett torg, en buss, en blick. Att vi accepterar att i det offentliga rummet gäller gemensamma regler – och en av dem är att vi visar vilka vi är.

Ett förbud mot burka och niqab är inte ett angrepp på islam. Det är ett försvar för den öppna civilisationen. För en samhällsordning där människan möter människan utan filter, utan rädsla, utan slöjor – bokstavliga eller symboliska. I ett fritt samhälle är ansiktet inte ett hot, det är ett löfte. Ett löfte om att vi ser varandra, talar med varandra och står till svars inför varandra.

Det är därför förbudet behövs. Inte för att inskränka friheten – utan för att försvara den.