Idag den 10 juli röstade Europaparlamentet om en misstroendeförklaring mot hela EU-kommissionen, ledd av Ursula von der Leyen – eller ”Ursula from The Lion”, som hennes alltmer arroganta stil förtjänar att kallas. Den här gången kom hon dock undan med det.

Det är lätt att tro att en sådan omröstning bara är symbolpolitik. Det är det inte. Den rör vid själva nervsystemet i det europeiska projektet: Kan EU:s högsta makthavare hålla sig för god att förhandla miljardavtal med globala läkemedelsbolag i hemliga SMS – utanför protokollen, bortom insyn – och sedan hävda att ingen har rätt att veta vad som skrevs?

För det är där vi står. När Ursula von der Leyen direktförhandlade med Pfizers vd om de största vaccininköpen i EU:s historia skedde det delvis via hennes privata mobiltelefon. Hon påstod senare att dessa SMS var ”kortlivade” och inte ens behöver sparas som offentliga handlingar. Men EU-domstolen slog fast att hon hade fel: SMS som påverkar offentliga beslut är offentliga dokument. Punkt.

Affären är enorm: det handlar om cirka 1,8 miljarder doser covid-vaccin, värderat till ungefär 35 miljarder euro – motsvarande över 380 miljarder svenska kronor. En sådan historisk affär borde naturligtvis granskas in i minsta SMS.

Och EU-domstolen var glasklar i sin dom. Ett centralt citat sammanfattar hela poängen:

“The Commission cannot rely solely on the absence of registration in its system […] without any other explanation.”

Med andra ord: det räcker inte att påstå att meddelandena inte finns. Om de påverkar beslut måste de spåras och redovisas. Punkt slut.

Domen är principiellt explosiv: den slår hål på elitens försök att sätta sig över insyn och ansvar. Och von der Leyens svar? I en bisarr retorisk manöver under debatten dagen före omröstningen attackerade hon istället dem som kräver transparens – och kallade dem konspirationsteoretiker och lögnare. Det är språket hos någon som är pressad – och som är farligt nära att betrakta demokratisk granskning som ett hot, inte som en plikt.

Här går en röd tråd rakt in i EU:s framtid: Om vi som skattebetalare accepterar att EU:s högsta toppar kan förhandla bort hundratals miljarder av våra pengar – utan spårbarhet – har vi accepterat en maktfullkomlighet som inte hör hemma i en union som påstår sig bygga på rättsstatens principer.

Men vad händer nu? Kan SMS:en återställas? Vem har dem? Är de redan borta, bortslängda i någon digital soptunna för att aldrig kunna nagelfaras? Om så är fallet: är det verkligen rimligt att någon som först hemlighåller, sedan raderar, får sitta kvar på EU:s mäktigaste post?

Det här handlar inte om hämnd eller pajkastning. Det handlar om att EU:s legitimitet vilar på en enda bräcklig grund: att ingen står över lagen. Ingen får sätta sig över offentlighetsprincipen. Ingen får leka med skattebetalarnas pengar i hemlighet. Och när domstolen dömer att granskningen ska ske – då ska den ske.

”Ursula from The Lion” må klamra sig fast. Men vi, Europas medborgare, måste hålla lampan tänd i källaren. Vi måste fortsätta ställa frågorna: Var är SMS:en? Vad står där? Vem tjänade på vad?

Så länge vi gör det kan makten aldrig känna sig helt trygg. Och det är precis så det ska vara.

Paul Holmgren

Samhällsdebattör och civilingenjör