När Nooshi Dadgostar i riksdagsdebatten påstår att ”miljardärerna har blivit rekordmånga”, och att detta skulle hänga samman med fattigdom – att ”fem personer äger lika mycket som fem miljoner svenskar” – då är det inte analys vi hör. Det är ideologi. Och dessutom dåligt underbyggd ideologi.

Låt oss börja i fakta.

Sverige har omkring 40–50 miljardärer. Deras samlade förmögenhet motsvarar cirka 5–7 procent av svenskarnas totala privata nettoförmögenhet. Resten – över 90 procent – ägs av vanliga svenskar genom bostäder, pensionskapital, sparande och företagande. Påståendet att ett fåtal skulle äga ”mer än resten” är helt enkelt fel. Matematiskt. Empiriskt. Ovedersägligt.

Nästa sammanblandning är ännu grövre: att ökade förmögenheter automatiskt skulle ske på andras bekostnad. Det är ett nollsummetänkande hämtat direkt från den socialistiska idéhistorien – och det har varit fel i över hundra år. Sverige har inte blivit rikare för att någon annan blivit fattigare. Sverige har blivit rikare därför att företag har byggts, utvecklats, internationaliserats och vuxit.

Det är här vänstern konsekvent blandar ihop korten: ägande är inte konsumtion. Svenska entreprenörers förmögenheter består i huvudsak av bundet ägande i företag – bolag som sysselsätter hundratusentals människor, betalar bolagsskatt, arbetsgivaravgifter, moms och inkomstskatt via sina anställda. Det är inte pengar som ligger i ett kassaskåp. Det är produktivt kapital. Att beskatta det som om det vore passiva kontanter är ekonomisk analfabetism.

Påståendet att ”fem personer äger lika mycket som fem miljoner svenskar” är ett typexempel på politisk propaganda. Det bygger på selektiva beräkningsmodeller där man bortser från pensioner, bostäder och breda tillgångsslag – alltså det som utgör huvuddelen av svenskarnas faktiska förmögenhet. Ingen svensk myndighet, ingen seriös nationalräkenskap, bekräftar denna bild. Ändå upprepas den, eftersom den låter bra som ett slagord.

Och så kulminerar allt i kravet på ”miljardärsskatt” och mantrat: ”dags att ta tillbaka pengarna”. Tillbaka från vem? Pengarna har inte tagits från någon. De har skapats. Genom risk, arbete, innovation och långsiktigt ägande. Sverige är i hög grad beroende av dessa entreprenörer – inte trots dem.

Det verkligt anmärkningsvärda är att samma vänster som säger sig värna jobb och välfärd angriper just den grupp som finansierar båda. Utan de företag som byggts av dessa ”miljardärer” skulle skattebasen krympa dramatiskt. Färre jobb. Lägre löner. Mindre välfärd.

Att vissa blir mycket rika betyder inte att andra blir fattigare. Det betyder oftast att hela samhället blivit rikare. Det är en grundläggande ekonomisk insikt. Att förneka den må vara ideologiskt bekvämt – men det gör den inte mindre sann.

Sverige behöver fler företag som lyckas globalt, inte färre. Mer kapital som stannar och investeras här, inte mer politisk avund. Och definitivt mindre av den gamla kommunistiska svadan där framgång misstänkliggörs bara för att den är framgång.

Det är dags att kalla detta vid sitt rätta namn: inte rättvisa – utan retorik byggd på felaktiga premisser.