Det är beklagligt att så mycket fokus nu riktas mot den somaliska diasporan i Minnesota. I ett öppet samhälle ska ingen grupp skuldbeläggas kollektivt. Men ibland uppstår situationer där mönstren blir så tydliga, så kostsamma och så långvariga att de inte längre kan förklaras bort. Då är det inte känslor eller retorik som ska styra – utan verkligheten.

Under de senaste åren har uppgifter framkommit om ett stort antal barnomsorgsverksamheter i Minneapolis och St. Paul som enligt offentliga handlingar mottagit mångmiljonbelopp i bidrag, samtidigt som den faktiska verksamheten varit obefintlig. Vittnesmål beskriver hur daghem, som på pappret uppger 80–120 inskrivna barn och ersättningar runt 2,5 miljoner dollar per år, vid upprepade tillfällen stått helt tomma – morgon, eftermiddag och sen kväll.

Detta är inte en isolerad företeelse. Minnesota har redan varit epicentrum för ett av USA:s största välfärdsbedrägerier under pandemin, där livsmedelsprogram för barn utnyttjades systematiskt. Hundratals miljoner dollar betalades ut, medan barnen ofta bara existerade i rapporterna. Därefter följde avslöjanden om hur bidrag för vård och stöd till barn med autism exploderade i omfattning – från några miljoner dollar till tiotals miljoner – efter att diagnoser i praktiken producerats utan tillräcklig medicinsk kontroll.

Ofta hörs invändningen att problemet enbart handlar om bristande system, inte om ursprung eller kultur. Det låter ansvarsfullt, men är ofullständigt. Ursprung spelar roll, eftersom kultur spelar roll. Människor bär med sig normer, erfarenheter och strategier från de samhällen de kommer ifrån.

Somalia har under lång tid präglats av extremt svag stat, utbredd korruption och låg samhällelig tillit. I ett sådant sammanhang är överlevnad ofta beroende av klanlojalitet, informella nätverk och systematisk exploatering av resurser där sådana finns. Bidrag ses inte som ett kontrakt med staten, utan som något som kan och bör maximeras – särskilt om kontrollen är svag.

När denna erfarenhet möter en generös men naivt kontrollerad välfärdsstat uppstår en kollision. Inte nödvändigtvis därför att individer är illvilliga, utan därför att de rationellt agerar utifrån invanda mönster: skydda de egna, lägg locket på och utnyttja systemet så länge det är möjligt. Detta är inte rasism. Det är kulturanalys.

Men förklaringen stannar inte där. Det finns också en politisk dimension som sällan adresseras öppet. Den somaliska befolkningen i Minnesota utgör i dag en stark och i praktiken mycket lojal väljarbas för Demokraterna. Det skapar ett tydligt incitament för delstatens politiska ledning att se åt ett annat håll.

Under ledning av guvernör Tim Walz har Minnesota under lång tid präglats av en ovilja att ta strid med denna väljarkår. Inte därför att problemen varit okända, utan därför att politisk makt väger tyngre än kontroll. När röster prioriteras framför tillsyn, och när rädsla för att förlora stöd ersätter ansvar gentemot skattebetalarna, då urholkas själva grunden för välfärdsstaten.

Detta säger något djupt oroande om dagens politiska logik. Lojaliteten riktas inte primärt mot medborgarna som finansierar systemen, utan mot de grupper som säkrar fortsatt maktinnehav. I det perspektivet blir bristande kontroll inte ett misslyckande – utan en kalkylerad risk.

Minnesota är därför inte ett exempel på att välfärd är fel. Det är ett varnande exempel på vad som händer när välfärd kombineras med kulturell naivitet och politisk cynism. När daghem saknar barn men ändå får miljoner, är det inte ett socialt problem. Det är ett maktproblem. Och priset betalas av de skattebetalare som förväntas blunda, betala och tiga.