Det finns ett ögonblick i varje partis liv när väljarna inte längre bara tvivlar – de slutar lyssna. För Liberalerna har det ögonblicket redan passerat. Med mindre än ett år kvar till valet 2026 ligger partiet under två procent. Det är inte en opinionssvacka; det är en terminal fas. Ett parti som en gång bar demokratins genombrott är nu på väg att raderas ur svensk politik.

Liberalerna försvinner ur riksdagen 2026. Och det sker därför att partiet i dag saknar en politisk identitet som någon väljare känner igen sig i. Men lika avgörande är detta: de har fastnat i en symbolpolitik som uppfattas som uttryck för desperation snarare än riktning.

När Sverige brottas med gängkriminalitet, energikris, försvarshot och ekonomisk osäkerhet väljer Liberalerna att ägna sig åt utspel om fler övergångsställen målade i regnbågsfärger. Det är politik på en nivå som snarare väcker förvåning än engagemang. För väljarna framstår det som att ett parti utan framtidslösningar försöker kompensera tomheten med signaler – färgglada, symboliska och helt utan relevans för landets problem.

Det är ett symtom på något djupare: ett parti som tappat verklighetskontakten. För samtidigt som landet rör sig i en tydligt konservativ riktning, där väljarna efterfrågar ordning, trygghet och handlingskraft, väljer Liberalernas ledning att tala om drömmen om en “blå och gul islam”, en slags harmonisk symbios mellan sekulär kristen svensk tradition och en växande muslimsk befolkning. Det är ett budskap som många uppfattar som naivt, verklighetsfrånvänt – och nästan parodiskt. Ett uttryck för en ideologisk röra som få förstår och ännu färre känner förtroende för.

När väljare skrattar åt ett partis utspel är det redan för sent. Politik bygger på respekt, tyngd och trovärdighet. När ett parti reduceras till anekdot, då lämnar väljarna utan att se sig om.

Men Liberalernas problem stannar inte där. Deras ställningstagande mot att Sverigedemokraterna ska få plats i en kommande borgerlig regering är kanske den enskilt största anledningen till att siffrorna nu faller fritt. Sverige har i dag två tydliga regeringsalternativ: ett rödgrönt block där Vänsterpartiet kräver plats i regeringen, och ett borgerligt block där SD numera är en central kraft. Det är realpolitik. Det är den karta väljarna ritade 2022.

Att Liberalerna vägrar acceptera detta uppfattas inte längre som principfasthet, utan som trots mot väljarnas vilja. Borgerliga väljare vill ha en fortsättning på Tidölinjen, inte en återgång till rödgröna kompromisser. De accepterar att SD spelar en naturlig roll i en ny borgerlig regering – och de straffar det parti som hotar att blockera denna väg. Därför dras L-väljare nu i rask takt till M, KD och SD, där regeringsfrågan är klar och trovärdig.

I detta läge kan Liberalerna inte längre vända sina siffror. Ett parti som både driver symbolpolitik som ingen efterfrågat och samtidigt hotar sitt eget regeringsalternativ upplevs som politiskt irrelevant. Och matematiken är obarmhärtig: inget parti som legat under tre procent ett år före valet har tagit sig in i riksdagen igen. Väljare röstar inte på ett parti som uppfattas sakna framtid.

I dag är det tyst kring Liberalerna. De driver ingen konflikt som engagerar. De äger ingen fråga som betyder något. De erbjuder ingen riktning som lockar. De har blivit ett parti vars politik antingen ignoreras – eller hånas.

Valet 2026 kommer därför att bli deras bokslut. Folkpartiet – en gång Sveriges största parti, som bar fram demokratin, folkbildningen och lärarprofessionens status – kommer att lämna riksdagen inte för att landet svikit dem, utan för att de svikit sin egen relevans. Ett parti som ersätter realpolitik med signaler, riktning med symboler och strategiskt ansvar med drömmar om en blå-gul symbios som ingen tror på, har spelat ut sin roll.

Det är inte tragiskt. Det är logiskt. När politiken rör sig framåt överlever bara de partier som fortfarande betyder något.

Liberalerna gör inte det längre. Valet 2026 blir slutpunkten. Efter det är de ett minne blott.